Tag Archive » Grekland

Home » Grekland

Minnen och längtan

Jag chattade med syrrans pojkvän om hennes sannolika återvändande till Lefkas. Nu sitter jag här med en stor längtan tillbaka till härliga Grekland och underbara sommar. Åååååå, vad jag saknar Lefkas!

Jag vill verkligen åka tillbaka dit. Helst nu på en gång, men jag kan gå med på att vänta till nästa sommar. Jag vill dit och jag vill ta med familjen. Ungarna skulle nog tycka så mycket om det. Jag vill göra om snorkel-båtresan. Jag vill bada i det salta klorvattnet. Jag vill ligga i en fin solstol och njuta av värmen.

För den som inte minns resan så finns Grekland här, här, här och här. (Det här temat är tydligen inte alls överens med transparenta png:s. :( )

Nu ska jag måla tånaglarna och känna mig somrig! :)

Grekland, helg och hemfärd

Hm. Här satt jag med mitt morgonkaffe och kom på att jag sitter ju här och saknar Grekland. Vi hade ju så roligt! Nu är det höst, nästan vinter… även om det inte var så jättelänge sedan det var augusti och vi hade fullt upp med att bada i havet, så känns det väldigt avlägset just nu. Det är inte ens någon mening med att längta tillbaka. Apollo, och syrran med det, har tagit sitt pick och pack och flyttat till vinterdestinationerna. Syrran är just nu stationerad på Gran Canaria, som jag gissar är ett liknande paradis som Lefkas.

Nå, det är väl bäst att fortsätta berättelsen om resan så att vi får ett avslut på det någon gång.

Syrran hade helgen ledig så hon hade planerat in utflykter på både lördag och söndag. Hon hade hyrt en bil och planerat allt. Syrran är en sån där som blir riktigt sur när hon är stressad, så hon satt och morrade i princip hela morgonen när vi inte var snabba nog för hennes planer. :) Men till slut var väskorna fulla med badsaker och alla hade packat in sig i bilen.

På lördagen åkte vi till Katishma. En underbart underbar strand. Vi som åkte runt på ön för första gången var imponerade av det vackra landskapet. Det många “Åååh” och “Aaah” när vi beundrade Lefkas från bilen. Kamerorna gick heta även om de var lite kinkiga och tyckte att det inte var så lämpligt att fota från en bil i rörelse. Mycket sudd blev det.

Syrran klagade på de smala och krokiga vägarna och bilen som knappt fick plats. Vi andra satt mest och undrade hur hon visste vilken väg vi skulle ta. För man kunde ju inte förstå vad det stod på skyltarna, det var rena grekiskan. :) Innan vi nådde den strand som vi skulle till, så stannade vi till på en utsiktsplats. Och vilken utsikt då! Jag som trodde att jag redan hade sett hur vackert Lefkas var. Jag trodde fel.

Stranden var hur stor som helst. Stor och stenig, som alla andra stränder på Lefkas. För den som orkar räkna solstolar har någon timmes sysselsättning där.

Så, det blev ännu en dag med mest sol och bad och väntande på den trevliga karln som sprang fram och tillbaka på den jobbigt steniga stranden och tog emot beställningar och hämtade vatten från en av restaurangerna som låg vid slutet på stranden. Eller är det början på stranden?

Söndagens utflykt gick till Porto Katsiki. Det var en lång bit att åka, men dagen till ära hade vi en mindre bil. Förarinnan av bilen vägrade nämligen köra en stor bil på de smala slingervägarna. Vi kom dit relativt tidigt, men det var redan ont om parkeringsplatser. Det stod bilar parkerade på vägen i flera kilometer. Porto Katsiki är en strand belägen lååååångt nedanför klipporna så man var tvungen att gå en miljon trappor (nå, lite över hundra iaf) för att få bre ut sin handduk på stenarna och skutta i havet. Vägen ner var inte så besvärligt som att klättra uppför alla de jävlarna igen. Att de inte installerar någon typ av hiss där. ;)

Förutom de jävliga trapporna och stenarna som var riktigt jobbiga att gå på, så var även denna strand riktigt fin. Här var vågorna dessutom lite starkare än på de andra ställena vi besökte, så det var riktigt roligt att sitta direkt vid vattenbrynet och vänta på vågorna som skjutsade upp en på land. Det hamnade stenar lite överallt av denna aktivitet. Rätt ofta fick vi simma ut en bit för att tömma stenar ur diverse klädesplagg. Det hamnade stora stenar speciellt i bh:n. Brorsdottern undrade hur det kom sig, för hon fick ju inga stenar i bh:n. Tja, det gick ju till som så att på vägen till eller från havet, så var man ju tvungen att stanna till titt som tätt. Åh, en fin sten… åh, en fin sten, åhå en till fin sten! Och snabbt som attan svischade de små rackarna in i bh:n i väntan på bättre förvaring. :D

En våg fick syrran att fladdra upp på land så kraftigt att hon bokstavligen rullade upp. Jag skrattade och skrattade, så jag nästan kissade på mig. I detta vatten blev det också kallt väldigt snabbt. Det var ett frekvent rusande mellan att värma sig på handduken och svalka sig i havet.

På måndag var det då dags att åka hem. Som alla hemfärder var den lång och urtrist. Inget hände. Allt som allt så var det en riktigt rolig och underbar semesterresa till Nidri på Lefkas i Grekland. Mycket pengar gick det åt och jag tog 1261 foton som bevis på att allt roligt verkligen hände. Det känns ju så overkligt och avlägset nu, i oktobersverige.

Grekland, för tredje gången

Minnena från Grekland börjar falna. Många gånger har jag tänkt att jag ska kasta fram lite fler bilder och berätta lite mer om resan, men aldrig har lusten att göra det varit riktigt på min sida. Nu när det ändå går åt skogen med Betapet så tänkte jag att det är nog läge att ta fram lite Greklands-historier nu.

Så, vart var vi nu? Vi hade precis kommit igenom torsdagens båtfärd och ska alltså ha Greklandsfredag nu. Det är bara sex veckor sedan, men jag minns knappt något annat än det bilderna visar mig. :| Mina senila hjärnceller har väl lagt Grekland i facket för glömda minnen.

Jo! Greklandsfredag var det. Fredagskvällen skulle också spenderas på en (annan) båt och hela fredagen gick så långsamt, så långsamt. Klockan ville ju aldrig bli varken kväll eller båtavgångstid. Vi köpte en badleksak och badade i poolen, åt lunch vid poolen, hängde hemma, låg i sängen och slöade, shoppade en vända, satt på Café de Paris och fnissade åt en grek som hade en så rolig stil… Och ändå var det evigheter kvar tills båten skulle gå.

Utflykten vi tog var anordnad av en Steve med fru (uppfattade jag henne som). Den gick ut på att ta båten till en strand på fastlandet, som endast kunde nås via båt, och titta på stjärnorna.

När båten väl hade kört upp på stranden (just det, den körde verkligen upp på stranden) och alla hade lyckats ta sig ur (något som också var en konst som behövde mycket träning) fick vi ett varsitt underlägg och blev ombedda att hitta en lämplig plats på stranden. Dessa jäkla stenstränder. Steve började med att ta upp en näve sten och sa att det här är då det som i alla resebroschyrer kallas för sandstrand. Mmm, sandstrand med väldigt, väldigt stora sandkorn. Han berättade sedan en väldigt underhållande berättelse om när han för första gången kom till den stranden. Efter den humoristiska historien var det dags för påfyllning av dricka (läsk och vin ingick i biljettpriset) och lite badande medan vi väntade på maten. Steve påminde upprepade gånger att vinglasen skulle fyllas på ofta. Ju mer vin man drack, desto fler stjärnor skulle man se. :D

Båtpersonalen stod och grillade och förberedde maten vid strandens ena hörn, medan Steve förberedde sitt teleskop vid strandens andra ände. Mitt emellan stod bordet med vinet och kylväskorna med läsk och framför alltsammans satt alla vi på ett varsitt halmunderlägg. När maten var klar hade även Saturnus flyttat sig till rätt position. Så vi åt souvlaki och turades om att kika på Saturnus i teleskopet. Sedan var det ju tillräckligt mörkt för huvudattraktionen. Båtens belysning släcktes och alla lade sig på underläggen och tittade upp mot stjärnorna. Steve började resan vid polstjärnan och flyttade sig sedan motsols stjärnbild efter stjärnbild och berättade historier om hur de hade kommit till. Han lärde oss att hitta de olika stjärnbilderna via “landmärken” och förklarade även hur zodiakens olika tecken snurrade kring jorden. Där låg vi, i mörkret på en öde strand tillsammans med ett femtiotal vilt främmande människor och lyssnade på sagor från grekiska mytologin. Det var en upplevelse värt pengarna. SÅ värt pengarna!

På hemvägen var vi trötta och frusna. InternetLina också, fast hon sov sig igenom större delen av stjärnberättelsen. Trots tröttheten var vi ju tvungna att stanna till vid träbutiken och fotografera snopparna. Undrar om de är till för prydnad bara, eller om de är Greklands version av vuxenleksaker?

Grekland, en annan dag

Ett klart irriterande moment på Greklandsresan var mitt hår. Jag var tvungen att spänna fast fanskapet hela tiden. Den varma och fuktiga luften ville få det att krulla ihop sig och böja sig åt alla möjliga och omöjliga håll. Nu var det inte riktigt lika illa som Monicas, men lite samma princip där.

Hela torsdagen spenderades till havs. Dagen till ära hade vi varit och shoppat hattar och smörjt oss riktigt noga med solkräm.

Lite besviket blev det när det framgick att vi skulle ju sitta under tak hela dagen. Herrejösses, då kan vi ju inte SOOOLA! Tji fick vi! 1) Solen tar även i skuggan. 2) De stunderna vi var ur båten fick vi mer än nog av sol. Jag var nog inte den enda med svidande axlar, trots solskyddsfaktor 30. Kände mig lite osäker på om ens aloe gel kunde bota den brännan, men det gick bra tillslut.

Vi åkte runt bland öarna och stannade till lite här och var. Antingen på någon ö med någon fin by eller vid någon strand för att bada och snorkla en stund.

Snorkling var bland det roligaste jag har gjort. Det var lite otäckt till en början, men när jag väl lärt mig hur man gör så gick det finfint. Förutom äckliga stenar och skumt sjögräs såg vi mängder av fiskar i olika storlekar, en sjöstjärna, två små rockor av nåt slag och något som brorsdottern identifierade som sjögurkor. Jag tyckte att det såg mest ut som bajskorvar som låg och skvalpade på havsbotten.

Uttryck som “Det här klorvattnet smakar salt” och “Vem har ätit chips med min mun?” har sitt ursprung på den här resan. :)

Det var verkligen SÅ skönt att bara ligga där och guppa i medelhavets klara blåa vatten. Jag hade kunnat stanna just där och då i all evighet. Där låg jag och flöt i vattnet och glömde bort allt elände jag har med min hälsa, alla måsten och alla andra spöken som väntade på mig här hemma. Det enda jag tänkte på att alla jag älskar kunde varit där med mig. Framförallt ungarna och älsklingen.

Jag tror att jag blev lite förälskad då… Just där och då, guppandes i Medelhavet. Lite småförälskad i havet och i Grekland. I Lefkas och Nidri, i M/S Christina, snorkelutrustningen och i de fina fiskarna. Där hade jag velat stanna.

Efter den båtturen gungade det konstant, lite bakfyllefri fylla så att säga. :) Väl hemma var det, som alla kvällar innan middag, växelvis nyttjande av duschen och poserande framför spegeln tillsammans med beundrande av alla nya solbrännelinjer.

Nu har jag slut på energi igen. Jobbträningsveckan tar ut sitt nu. Jag återkommer med fler detaljer om Greklandsresan och jobbveckan sen när jag orkar.

Torsdagsmys

Nu har jag haft en dryg vecka av väldigt bra och glada dagar. Underbart! Vilken frihet. :) Nog skulle jag kunna vänja mig vid att leva utan skuld, ångest, oro och annat skräp som alltid trycker på. Övergången till bra dagar gick av sig självt, men själva vågen har underhållits av positiva händelser av olika slag.

Typ nio dagar av välmående. Det är mycket det. Även om jag känner att luften sakta pyser ur, så har jag nu en riktig förhoppning om att saker äntligen rör sig mot det bättre (utan att backa så jävligt vid varje framsteg).

Efter ett möte på jobbet förra veckan blev jag påmind över vilken härlig arbetsplats och vilka underbara jobbarkompisar jag har. De är så mån om att jag ska må bättre och snart kunna komma tillbaka till jobbet. Tack alla ni. :)

I måndags gick avstämningsmötet med försäkringskassan riktigt bra. Jag behövde knappt säga två ord, utan alla var väl överens om hur min sjukskrivning och rehabilitering ska gå till framöver. Härligt. Det tog bort en handfull med orosmoment. Nu ska jag bara vänta på att få en tid till psykiatrin där någon förhoppningsvis kan peka mig åt rätt håll.

Mitt i all iver kring braigheterna med jobbet och försäkringskassan och mediciner, så bokade jag en resa till Grekland. Javisst! Jag och Internetlina ska hälsa på syster i augusti. Det ska bli fint med lite utlandsluft. :)

Under några dagar på vägen upp mot denna topp jag befinner mig i nu, skrapade jag fram allt mod jag hittade, bjöd över en vännina på fika och tog upp ett riktigt känsligt ämne. Under senaste reiki-sessionen fick jag en känslovåg över mig när jag insåg att jag helt automatiskt förknippar fragment ur ett tidigare förhållande med mitt nuvarande. Det var lite kusligt att på ett så medvetet sätt beskåda det. Här kom tanken på en aktuell situation, där förknippade jag den med en tidigare erfarenhet, magen sa ifrån, kroppen gillade inte minnet av det förgångna, jag blev ledsen och upprörd, där försvann känslan, där gick allting över…

Nå, jag ska berätta mer om reiki-sessionerna i ett eget inlägg sen. Efter att ha fått det klart för mig att flera år gamla händelser fortfarande dikterar mitt liv, så ville jag prata med denna vännina. Hon har, liksom jag, levt i ett våldsamt förhållande och blivit misshandlad av sin sambo. På hennes sätt att vara och på den lycka som strålar från henne, så gissar jag att hon har kunnat bearbeta sina erfarenheter och kunnat lägga allt det dåliga bakom sig. Jag behövde få veta hur man gör det. Det var en jobbig kväll, men jag är stolt över att jag vågade. Jag är tacksam över att hon delade med sig. Tänk vilka fina vänner jag har! :)

Som en avslutning på en fin vecka med barnen ville jag göra något kul. Så jag styrde bilen mot Dalarna (där trollen bor!), mot min fristad i Säter. Var kan man ha kul om inte på ett ställe där allting automatiskt är lugnt och fint. Det är dessutom på lagom avstånd, det är en bit att åka, så det är roligt och spännande i bilen, men inte så långt bort att det blir tråkigt att sitta still.

På hemvägen åkte vi förbi Avesta och tittade på dalahästen. Ungarna skojade till det vid poserandet till de “obligatoriska” bilderna och härjade runt lite med att spela in tokigheter. Vi tog vägen förbi stranden också och doppade tårna i kvällssolen. Det var en underbar dag.

Jag har lite fler bilder på facebook, så titta där! :)

Och där åker hon igen…

På skärtorsdagen kom hon hem efter att ha bott i Thailand i åtta månader. Jag, som har känt mig så ensam och övergiven, var överlycklig och såg fram emot att kompensera de missade månaderna med en kanonrolig sommar, sprakandes av systerliga evenemang.

Två veckor senare, en fridfull fredagkväll, hörs det ett hjärtskärande skrik från köket. Jag rusar dit med hjärtat i halsen i tron att en arm eller något har ramlat av. Ah. Hennes jobbintervju tidigare på dagen hade resulterat i ett mail med besked om en position i Grekland. En anställning som varar till november.

Vi pratar om syster min. Den obotliga flängfågeln. Aldrig någonsin kan hon sitta still i två minuter bara för att reflektera och njuta av det vackra som stunden ger, utan är i ständig jakt efter nya äventyr, nya erfarenheter som kan stilla törsten och fylla tomheten. Ständigt på flykt från ensamheten.

Jag är stolt över min syster. Även om jag anar att denna rastlöshet i grunden baserar sig på en känsla av otillräcklighet, så är det som lyser igenom ändå bara mod och lycklig nyfikenhet. Egenskaper som ger henne erfarenheter av den grad som jag aldrig kommer att få. För att jag har inte den mängd av oförskräckt spontanitet som krävs för att bara lämna allt och leva i resväskan. Leva för stunden. Jag är mer den som bygger bo och jobbar hårt för en trygg och stabil tillvaro. Även om jag kunde, så skulle jag aldrig våga mig på sådana resor som min syster gör.

Om en vecka tänker hon åka igen. Till Grekland. Det värsta är att jag fasen inte ens kan hålla det emot henne! Det är omöjligt för mig att missunna henne något som får det att lysa så starkt i hennes ögon. Klart som fan att hon ska åka nu när tillfälle ges. Jag kan inte ens bli sur och känna mig övergiven igen.

Jag får helt enkelt acceptera att åter vara en syster kortare och tålmodigt vänta på den stund då hon finner ro i hjärtat och väljer att lugnt stanna på samma ort.

Åtminstone är hon i Europa och har ett riktigt jobb (dvs, det är inte så långt borta om jag skulle behöva åka och hämta hem henne). Tids nog kommer hon hem för att stanna…

(Vilken deja vu jag får här. Har jag skrivit detta förut?)