Kaffemonster

Mellanläge?

Undrar just om jag verkligen vet vad lite lagom är. Som jag nämnt tidigare, alla mina känslor kommer med en sån kraft att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera dem. Jag har märkt att det jag känner, det jag funderar på, är antingen helt och håller negativt, eller bara positivt. Det finns liksom inget mittemellan.

Visst kan jag vara lite lagom mittemellan. Det är fullt möjligt. Det är jag genom att for the time being stoppa undan allt. Jag förtränger det jag egentligen känner. Det…. för att jag måste fungera. Jag måste vara ansvarsfull, jag måste jobba, handla, betala räkningar och laga mat. Jag kan då inte vara, i mitt tycke, överdrivet glad, ledsen, lycklig eller deprimerad. Nej, jag behöver vara mittemellan för att fungera. Mellanläget däremot, tycks inte alls vara jag. Jag vet inte varför, men jag tycks vara hundra procent åt vilket håll det nu må vara. Just nu vet jag inte om jag är nöjd över att jag ‘lärt mig’ att stoppa undan allt igen, eller om jag bör acceptera att mellanläge inte är min grej och låta alla de hundra procenten flöda…

Du ser, nu när jag skriver. Det är bara deprimerande negativa saker. Jag bara gnäller. Hela inlägget kommer att ha en övervägande negativ klang. Nåja, när jag bestämt redan nu att det ska vara negativt, så kommer det ju vara det, tänker du kanske. Från mitt håll är det snarare en observation på den genomgående trenden, än något jag bestämt i förväg. Så är det. Klagar jag inte in på djupet, så romantiserar jag mina minnen som i det föregående inlägget. Det är absolut inte så att jag på nåt vis talar osanning när jag, som i förra inlägget, fokuserar på det som är (var) underbart. Jag bara utelämnar det jag inte vill veta av. Mitt tankearkiv på den positiva sidan känns mycket bättre när jag utelämna det jag inte vill komma ihåg. Den negativa sida kommer vi juinte ihåg. 😉 Meeen…. det leder ju till deprimerande tankar av det här slaget… Förstår du mitt dilemma här? Inte säker på att jag gör det heller 😉

Som det är… jag tror inte… jag känner att jag inte kan vara glad, för då undras det huruvida jag är riktigt nykter. Jag kan inte gärna sätta mig och gråta och bryta ihop heller. Fast jag skulle vilja. Jag kan inte bli arg heller. Inte arg utan att hålla tillbaka rejält. Det misstolkas. När jag blir riktigt arg så börjar jag gråta. Nej. Jag skriker inte, jag slåss inte, jag går inte ifrån och är sur. Jag börjar gråta. Om jag gråter är jag nödvändigtvis inte ledsen. Om jag slåss och skriker, är jag inte arg. Inte undra på att det är förvirrande.

Jag skulle vilja vara lite mittemellan. Att jag kan hantera mina känslor på en normal sansad nivå. Ta igår till exempel. Vi var till Busborgen på kalas. Jag skulle kunna berätta om det som så:

“Igår var vi till Busborgen eftersom det var kalas. Det var rätt kul. Lillgubben var ju den som var bjuden, så till en början höll han sig på ‘kalas-stället’. Jag och gumman tittade runt en stund och så fikade vi. Vi åkte rutchkana, klättrade runt och sköt bollar….”

Det låter ju bra. Lite lagomt sådär eller hur? Men det jag egentligen vill säga är:

“Igår var en bra dag. Vi var på kalas på Busborgen. Eftersom gubben var den som var bjuden så såg vi inte till honom den första tiden. Istället utforskade gumman och jag omgivningen. Hon den orädda lilla saken klättrade upp på en del oåtkomliga ställen bara för att tvinga med mig dit. Vilken tur att en annan, trots åldern, fortfarande behållt smidigheten. Tydligen. Gubben kom från kalas-stället så småningom, så vi alla åkte rutchkana, kröp runt i tunnlar och sköt bollar med stora gevär. Jag vet inte när vi senast hade så roligt tillsammans. Och jag kände en sån samhörighet till ungarna som jag inte gjort på länge. Det var helt underbart. Busborgen blir det fler gånger! Nästa gång ska jag bara komma ihåg att inte ha kjol på mig.”

Detta tolkar jag visserligen på fler sätt… men det här med dålig mamma går vi in på nån annan gång. Men det är så vill jag säga det. För att det är så jag känner det! Nu var det där ändå i mildaste laget… Är det konstigt? Är jag konstig? Eller är det meningen att de ska väga upp varann? Så man kan vara i mellanläget utan att förtränga saker?

Hundra procent i motsatser… och då hamnar man i mittemellan… Ja. Då var den saken löst. Eller var den?

Dagens favorit: Vildsvin – Saga utan lyckligt slut

One Comment

  • Tiina

    Alla har vi mellanting på hur vi är o hur vi reagerar, jag däremot visar precis hur jag känner o tycker, vilket kan leda till en o annan kostig känsla, ja ja vem bryr sig?

    Jag vet hur du är o hur du fungerar o jag älskar dig fö den du är….

    O vaddå dålig mamma, ta o ge dig, bättre mamma frå man leta efter, Prinsen o prinsessan nr 2 har det bra hos dig o så e det.

    kram

Leave a Reply to Tiina Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.