Kaffemonster

Vår var det ja…

Den senaste tiden har varit ett jävla kaos igen. Tankar, känslor, måenden och allt har farit runt som en tornado på koffein. Runt, runt, runt. Upp, ner och överallt. Länge har jag känt ett behov att skriva av mig, att få ut något ur kaoset och få bort känslan av hopplöshet.

Inlägget jag postade för en stund sen var resultatet av att vilja skriva, men inte kunna ta tag i en enda tanke tillräckligt länge för att det ska komma något vettigt ur det. Jag var övertygad om att även ett futtigt blogginlägg var åter en alldeles för krävande aktivitet. Ända tills jag besvarade en vänninas omtänksamma undran om hur jag mådde. Jösses, jag har ju hur mycket som helst att skriva om!

Jag mår inte alls bra nu. Att bara vara, att andas, sitta på balkongen, dricka kaffe, stirra på skärmen, att bara göra små små saker suger ur mig all min energi. Nu igen. Det är januari all over. För att få något till övers för sådant som måste göras behöver gräva djupt och länge. Att mata barnen, valla dem till och från skolan, åka till vårdcentralen eller att träffa min samtalsterapeut kräver så mycket att jag inte riktigt vet ut eller in. Allting är mörkt och jag vill inget annat än att ligga på sängen och vänta på bättre måenden.

Även de aktiviteter som är menade att hjälpa mig, att få mig att må bättre, har skapat så stora stressmoment att jag nu är rädd för en ny krasch. Allting är sig kusligt likt. Jag knaprar piller till höger och vänster. Ska man tro på mediciner, så borde jag inte känna såhär. Trots det, känns allting väldigt bekant…

Före påsk insåg jag att jag måste komma ifrån allt. Jag måste ta lite semester för att inte klappa ihop. Så jag valde att strunta i vårdcentralen och mina tabletter där. Jag valde att låta bli min “hemläxa”. Istället hämtade jag ut nya tabletter på apoteket och har tagit dem själv. Istället har jag lyssnat på Mia Törnbloms “Självkänsla nu”. Det gav mig så mycket och jag kände mig så fri av att slippa träffa männsikor. Bara av det lilla beslutet fick jag så mycket energi att jag lyckades få mig en underbar påskhelg.

Nu är det vardag igen, och slut på semestern. Saker ska tillbaka till det “normala”. Imorgon ska jag åka till vårdcentralen och visa upp mig för sköterskan. Ta min tablett där, istället för här, prata en massa onödigt och försöka mig på att le och åtminstone verka må som folk.

Det gör jag rätt ofta faktiskt, försöker le och måla upp en bild av att måendet är mycket bättre än det egentligen är. Ibland mår jag bra. Helt ärligt. Men ofta, ofta är det inte helt sant. Ofta hittar jag bara inte orden som ska förklara hur jag mår, vad det är som är fel. Ofta vill jag bara inte att någon ska veta hur illa det är, för då måste jag ju förklara och prata om det. Ibland tänker jag att om jag bara gör det tillräckligt ofta, så är det sant tillslut. Att jag helt ärligt mår så bra som jag visar. Så bra som jag vill må.

Nej, jag sitter inte här och beklagar mig för gnällandets skull, utan för att jag själv ska kunna bena ut allt och försöka förstå var roten till allt detta helvete sitter.

På fredag ska jag åter på sinnesrogudstjänst. Det ser jag verkligen fram emot! Jag brukar i normala fall inte be (eller ens tro så mycket på gud). Jag anser mig inte ha rätten till det, att till vardags be till gud. Men på sinnesrogudstjänsterna känner jag mig hemma, och där känns det som att även jag får be och önska mig styrka. Tända ett ljus, ta nattvard och känna mig som en del av guds familj. På sinnesrogudstjänsterna är den där högljudda klumpen i bröstet alldeles tyst och stilla.

Jag ser fram emot fredag.

 

2 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.