Kaffemonster

Dag 300

Av sjukskrivningen. I 300 dagar har jag varit sjukskriven. Det är helt galet! 300 dagar och inte ett enda friskhetstecken i sikte. 😐 300 dagar är 10 månader, plus-minus någon dag. Jösses.

Smått hysterisk ringde jag min handläggare på försäkringskassan igår. Orolig för hur det ska bli nu, full panik över hur det ska gå. Jag hade nämligen svaga minnen av att i den dokumentation jag fick när jag blev sjukskriven, stod det att efter ett års sjukskrivning är man automatiskt frisk. Det är bara 64 dagar kvar till ett års sjukskrivning och inte fan kommer jag att vara frisk då. Jag har ju fortfarande fullt upp med att bearbeta sviterna efter arbetsprövningen!

Min handläggare informerade mig om att det är möjligt att ansöka om ytterligare sjukskrivningsdagar om man fortfarande inte var arbetsför efter ett år. 550 st för att vara exakt. Phu! Det finns alltså en chans att jag inte behöver gå till jobbet och dö i januari. Det är ju lugnande, men en del oro för att inte få detta beviljat kvarstår. Jag litar inte riktigt på att folk (de som beslutar över andras öden) verkligen förstår hur det är med psykisk ohälsa. Jag menar, det syns ingenstans och det går inte på något vis att mäta hur dåligt det kan vara. Allting är högst individuellt och den här individen ligger mest på botten och skvalpar. Helt utan att det syns… Hittills har jag visserligen blivit förvånad över vilken förståelse jag har mötts av, men det betyder bara att sannolikheten över att någon snart vägrar acceptera det osynliga är högre.

Vidare så oroar jag mig för om läkaren på affektiva vill ge mig fortsatt sjukskrivning. Min familjeläkare ville inte ta hand om mig mer, utan tyckte att affektiva ska sköta allt. Förra gången jag träffade läkaren på affektiva tyckte han att man ska undvika sjukskrivning om det går. Jag vet ju att det inte går att undvika, men tänk om han har en helt annan uppfattning om vad som är möjligt och inte. Handläggaren på försäkringskassan tyckte inte att det var lämpligt med en retroaktiv sjukskrivning heller (min sjukskrivning går ut den 31 oktober och läkartiden är den 14 november). Risken finns alltså att jag förlorar två veckors sjukpenning, vilket verkligen inte fungerar för hushållsekonomin.

All denna oro är inte bra. Inte alls bra. Det känns som att jag aldrig kommer att må bättre, speciellt med tanke på all osäkerhet som svävar runt hela tiden. Usch!

 

2 Comments

  • Jonna

    usch, jag förstår din panik över det hela och kan verkligen känna det. Det är inte alls kul att behöva oroa sig över mer än det man har med sig själv.

    Dom som inte har eller har haft psykisk ohälsa kommer aldrig förstå hur det är, dom har aldrig känt det vi känner. Dom har bara läst hur det ska vara.
    Jag hoppas verkligen läkare m.m. börjar visa mer förståelse för det här med psykisk ohälsa, att det inte bara är något man säger för att man är ung och lat.

    Jag hoppas verkligen det går bra hos den där läkaren och att han fattar någonting av psykisk ohälsa.

  • Leena Kivioja

    Oj vad tiden rusar iväg….tycker inte det var alls längesen vi satt i V-ås…..
    Det tar tid detta med psykisk ohälsa….din kusin är i en uppåt period nu o är livrädd för när det vänder neråt……jag hoppas att det ej blir så “allvarligt”
    men som sagt man vet inget i förväg…..
    Allt kommer att ordna sig…tids nog
    Tänk på vad mycket bra det ändå har hänt under sjukskrivningen så man får tänka även på det också….glöm inte klappen på axeln…..
    Kram kram

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.