Klockan är i alla fall inte tre
Men halv fem räknas väl som en okristlig tid att vara vaken på. Åtminstone när man är det frivilligt. Vaknade för en stund sen av att den där lilla blåsan jag har är alldeles för liten. Jag var på väg tillbaka till sängen efter toan när jag kom på att “heeej, jag behöver ju inte lägga mig igen!”, så jag kom upp och satte mig här istället. Jag kan inte annat än älska det här lugnet av att sitta ensam i mörkret en hel alldeles för tidig morgon. Hoppas att familjen sover länge idag. 😉
Det blåser fortfarande helvete. Men grannens vindspel sitter minsann kvar och plingar irriterande. Hoppades ju på att Dagmar skulle ha tagit med sig den i förrgår redan.
Jag börjar få slut på saker att blogga om. Det finns inte mycket annat än en massa skrivande som jag har att göra, så det blir ett litet dilemma när det är tvärtomt i huvudet och det inte finns något förvirrat att knappa om. Jag tycker om knappar. Inte klädknappar, utan andra knappar. Jag tror nog att tycket till knapptryckandet är det som har styrt mitt yrke. Först butiksjobben, där jag fick knappa på kassaknappar och sedan IT-jobben, där jag får knappa på tangentbordsknappar. Bloggingläggen som egentligen inte handlar om någonting är nog det som har orsakat de kommentarer jag har fått om det frekventa uppdaterandet. Först bloggar jag för lite, och nu bloggar jag för mycket… Det är helt valfritt att läsa här, det vet ni va? 😉
Usch, se där ja. Två millisekunders tänkande på jobbet och hela magen bara vrider sig. Jag antar att det inte är någon mening att med tankekraft försöka spola tillbaka tiden en minut eller så för att ta bort oron och åter tömma huvudet på tankar?
Sedan arbetsprövningen i september har jag inte riktigt kunnat tänka på jobbet alls. Den stress som min kropp förknippar med jobbet är så stark att den släpper lös en hel massa ångestattacker. Jag har inte kunnat besöka jobbet, knappt ens fundera på att besöka jobbet. Tankarna om att jag borde gå upp till kontoret en sväng eller åtminstone ringa chefen och påminna honom om att jag lever ännu har funnits, men jag har inte riktigt kunnat omvända dem till handling.
Lite spännande är det ju att ingen från jobbet heller har hört av sig alls sedan arbetsprövningen. Inte för att höra efter hur jag mår, fråga om jag vill vara med på de aktiviteter som de har haft under hösten, eller ens för att berätta att det finns en julklapp i form av något kexpaket att hämta. Visserligen så vet väl alla med lite hjärnverksamhet att min respons skulle ha varit att jag mår skit, jag vill inte vara med på något och låt Linalainen leverera julklappen, men det hade nog varit enklare att slippa mödan med att logga in på jobbmailen och i halvpanik försöka sålla fram väsentliga informationsmail bland de som “bara” är jobb.
Hon på försäkringskassan har heller inte hört av sig som vi kom överens om. Jag är nog övergiven. Är det såhär det blir när man har varit sjukskriven länge? Att det liksom inte är värt någon ansträngning, det är ändå ett hopplöst fall? I våras och i somras var det ju väldigt viktigt med diverse planeringsmöten och försök att få till något vettigt av hela den här härvan som jag får äran att kalla mitt liv. Nu, när det ibland faktiskt kan finnas lite hopp om framtiden och planering av något slag faktiskt skulle kunna vara givande, så händer det ingenting. Är det så att alla andra, utom jag, har förstått att det inte är någon mening att försöka peta tillbaka mig till jobbet? Att det enda jag någonsin kommer att kunna göra är att sitta här vid min dator och knappa förvirrade blogginlägg klockan 5 på morgonen?
Om bara någon dag har jag varit sjukskriven i ett år. Ett helt år. Något jag aldrig trodde att jag skulle behöva uppleva. Långtidssjukskrivning är till för mesar. Långtidssjukskriven får man inte vara, för då kommer alla galna moderater och tittar på en med onda ögon och gnäller om att man freeloadar på samhället och dess ekonomiska resurser. Långtidssjukskrivning är något som händer andra, inte mig. Under flera månader var jag helt säker på att jag strax skulle friskna till och kunna börja jobba som vanligt igen. Det var inte förrän vid just arbetsprövningen som jag blev chockad till att förstå att mitt tillstånd är en aning allvarligare än jag tidigare har insett. Då kunde jag acceptera mitt hälsostatus och även sjukskrivningen.
Jag har också börjat acceptera tanken på att kanske inte kunna gå tillbaka till mitt jobb över huvudtaget. Kanske är det så att jag måste byta jobb för att kunna jobba. Här vore det ju då lite bra om min kontakt på fk kunde hålla sina löften och återkomma när hon sagt att hon ska. Jag behöver veta lite vad jag har för alternativ. Om det visar sig att jag inte kan gå tillbaka till mitt jobb, så lär det ju knappast fungera att gå till en ny arbetsgivare och informera denne om att jag är psykiskt sjuk, gick in i väggen och är nu jättesjukskriven, men så småningom kan jag säkert börja jobba ett par timmar om dagen. Jag tror inte att en sådan marknadsföring av sig själv går hem direkt. Så det måste ju finnas något alternativ som inte jag vet om. Eller ska jag kanske bara bli kastad åt vargarna?
På tal om att vara uppe alldeles för tidigt:
6 Comments
mamma
Oj vad långt 🙂 Det är skitjobbigt att gå sjukskriven så länge, jag var det i två år. Jobbigast kanske är att det sociala blir lidande, tillslut vågar man inte ens gå ut. Min räddning blev Folkhögskolan 🙂 Du kanske ska skola om dig 🙂 Allt kommer att lösa sig tillslut!
Kirsi
Hm. Längre inlägg har jag ju skrivit.
Jag tycker inte att det sociala är ett problem direkt. Social är jag ju, bara inte med 20 pers samtidigt.
Att våga eller inte våga gå ut har ju funnits där hela tiden. Det går i vågor och har inte blivit värre med tiden, utan är nästan bättre nu än i början av sjukskrivningen.
Vidde
Men söta du! Åtminstone jag läser din blogg hela tiden, och om det inte vore för att jag fortfarande inte lärt mig hur man lever utan att stressa sönder sig och ständigt kippa efter andan samt är rädd för telefoner kanske jag skulle ringt också…
Kram!
Kirsi
Hehe, jag är också rädd för telefoner, så det är lika bäst att inte ringa. 😉 Vi borde dock ses här snart igen och göra något kul! Dra ihop en tjejkväll eller nåt. 🙂
Leena Kivioja
Jag önskar jag tog mig tid att skriva allt jag har i min skalle…..men hittar ej tiden att sitta o skriva helt enkelt….
Du skriver så bra o det är intressant att läsa din blogg….
Det att vara sjukskriven är ju aldrig kul men ibland behövs det…..Det kommer att bli bra med dig också men allt tar sin tid juh…..
Omgivningen kommer i sinom tid också att förstå hur du har det men just den biten kan ta lite tid….
Ta en dag i taget o en klapp på axeln då o då skadar inte …kram kram
Kirsi
Tid har jag gott om… 🙂