Kaffemonster

Det finns ingen rubrik

Oj. Jag har ju inte haft någon lust att skriva något på flera dagar. Känns det som. Nu när jag tittar på de tidigare inläggen ser jag ju att det inte alls var så flera dagar sen. Min hjärna har varit så upptagen med att njuta av bröllopsplaneringen som återuppstod plötsligt, att jag inte har haft tid till så många andra tankar. Jag har bara kvittrat om saker på bröllopsbloggen.

De senaste dagarna har jag mått riktigt bra. Jag har haft energi, varit sprallig och bara känt mig allmänt lycklig. Igår hade jag visserligen rätt rejäla humörsvängningar. Idag är allt bara blä. Igen. Är det verkligen normalt med så här snabba variationer i måendet?

Jag pratade med min läkare härom dagen. Inte hade jag vett att förklara mitt mående närmare än att “det varierar”, för så är det ju. Vissa dagar är jättebra och ett par dagar senare är allt jättedåligt. Den senaste månaden eller så, har det mest varit jättedåligt. Han undrade om det hade hänt något som gjort att jag har mått dåligt. Nej, precis som förra gången han frågade, var svaret att det har inte hänt något. Det är såhär det är! Mest jävligt. Jag borde ha påpekat att det som hände var att jag gick in i väggen och det släppte lös ett helt helvete. Min läkare verkar inte vara medveten om detta. Min kurator och tjejen på försäkringskassan likaså.

Är det så att alla glömde hur allt det här började när jag fick min diagnos? “Nu är du bipolär, så nu behandlar vi dig som att du inte fanns innan diagnosen, vi behöver inte tänka på det som var innan.” Är det bara jag som ser, och minns framför allt, hela bilden här? Jag och min reikitant. Att jag är sjuk, att jag är bipolär är inte mitt enda problem. De mediciner jag äter må dämpa de bipolära symptomen, men vilken medicin ska ta bort sviterna av att ha klappat ihop totalt? Att jag fortfarande har stora koncentrationssvårigheter, saknar stresstolerans helt och hållet, känner skuld för att vara helt värdelös och till ingen nytta eller har perioder då jag inte fungerar alls, beror inte på att jag är bipolär. Inte ett dugg. Dessa saker beror på att jag gick in i väggen. Att jag gick in i väggen beror på utmattning pga hög stressnivå, obehandlad bipolaritet och min expertis i att bara stoppa undan händelser och känslor helt utan bearbetning.

Varför är det ingen som vill kännas vid detta? Jag börjar tro att ingen vill kännas vid mitt tillstånd över huvudtaget. Alla upprepar bara frågan om något har hänt. Jag har inte direkt något nytt att komma med. Det är som det har varit hela tiden. Åt helvete. Det har inte ändrats. Jag vet inga andra ord till att förklara hur jag mår än att det är ångestigt, det är panikigt, det är sorgligt och orkelöst, jag känner mig helt värdelös allt som oftast. Stunderna av energi och glädje är så korta att det nästan är lika bra att bortse från dem. Helvetet kommer tillbaka. Så även denna gången. När det är något som händer, när mitt mående dippar av yttre påverkan, så vet jag ju om det och hanterar det på bästa möjliga sätt. Det finns tillfällen då någon händelse får mig att må sämre, men det betyder ju inte att jag mådde bra innan. Alltså, frågan “Har det hänt något?” är totalt onödig. Alltid. Jag tror att den används enbart för att nedvärdera mig.

Är jag paranoid här?

Nå, vi ska i alla fall träffas nu snart. Jag, tjejen på fk och någon okänd läkare.

Jag vill ha reiki nu!

 

3 Comments

  • jonna

    Folk vill inte kännas vid sånt här. Dom vill alltid ha en specifik orsak till varför man mår dåligt. Dom kan inte förstå att det grundar sig i i det förflutna, i nuet, i framtiden och alla dessa små ting. Dom förstår inte det här med personlig utveckling. Dom förstår inte att man kan bli så skadat för saker som hänt för ett ex antal år sedan.
    Väldigt få förstår.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.