Kaffemonster

Oro och stress nu igen

Nu är jag vaken sådär extra tidigt igen. Det var länge sen jag var tillräckligt pigg för att gå upp innan jag måste och bara sitta och njuta av mörkret. Jag vaknade av att jag hade mardrömmar. Mardrömmar om syrran som aldrig mer ville prata med mig och gick runt och ryckte upp mina vita tulpaner som jag så fint hade planterat. Gick ut och rökte och upptäckte att månen stirrade elakt på mig. Vad nu då? Varför är den arg på mig? Ska alla vara arga på mig nu?

Ovanstående oroar mig väldigt mycket. Även om jag inte förstår varför månen är sur. Älskling kom upp också. Nu är jag inte längre ensam i mörkret, med den arga månen och några ljus tända. Tänk om han dricker upp kaffet som jag inte kokade tillräckligt av. Han hostar och snörvlar. Min övergående hosta kommer alltså komma tillbaka och vara värre om en vecka eller två. Denna hosta har hoppat mellan oss i ett par månader nu, och det börjar bli jävligt tröttsamt. Oro…

Jag hade möte med min läkare och fk-kvinna i tisdags. Det i sig var en bra upplevelse. Jag fick förtroende för henne på försäkringskassan. Hon är inte alls så fjortisaktig och oförstående som jag tidigare har uppfattat henne. Min nya läkare verkar också vettig. Han är lite äldre, eller ja, väldigt gammal egentligen, och kunde läsa av mig på en kusligt sätt. Jag behövde inte säga mycket innan han uttryckte sin åsikt om hur olyckligt han tycker det är att jag är så orolig av mig som person, oroar mig för allt möjligt och omöjligt som skulle kunna hända. Och det stämmer ju.

Jag retar mig på att jag tycker att jag gav helt fel intryck av varför jag oroar mig för att börja jobba igen. Jag oroar mig för en ny arbetsprövning, eller vilken stressande situation som helst, för att jag vet att en sådan stressig situation kommer att få mig att må dåligt i flera dagar, kanske veckor, efteråt. Det behövs inte mycket stress alls för att jag ska slås ner och må skit. Istället för att förmedla just det, så tycker jag att jag var alldeles för otydlig så att både läkaren och fk-kvinnan fick uppfattningen att jag är orolig för att jag är lat och inte vill jobba och att jag har varit sjukskriven för länge så att jag har blivit bekväm i det.

Ja, jag har varit sjukskriven alldeles för länge. Ja, det har blivit min vardag. Men jag är inte på något vis bekväm i det, jag vill inte vara sjukskriven. Det, och min önskan att börja jobba igen så snart det bara går förmedlade jag tillräckligt noga i alla fall. Vi bestämde att det är dags för en ny arbetsprövning nu. Dock inte på mitt jobb, det var alla överens om. Att jag just nu inte ska vistas på jobbet eftersom bara arbetsplatsen i sig är ett så stort stressmoment att jag bara mår sämre av att befinna mig där. Nu ska vi istället blanda in arbetsförmedlingen som får leta reda på en lämplig plats för mig att arbetsträna på. Jag arbetstränar gärna, även om jag är rätt säker på att jag inte klarar av att jobba ännu. Min riktigt stora oro ligger dock i hur det blir om jag kvalificerar till ett sånt där program hos arbetsförmedlingen. “Lönen” är densamma som sjukpenningen, så ekonomiskt kommer det att vara lika illa, men om jag går på den typen av ersättning är jag då inte sjukskriven? Vad händer om jag inte klarar av att jobba nu? Blir jag sjukskriven igen då, eller blir jag tvungen att fortsätta med programmet oavsett hur dåligt jag mår?

Nå, jag får komma ihåg att ta upp dessa saker på måndag när jag träffar fk-kvinnan igen. Vi ska träffas och diskutera mina meriter och andra förutsättningar för att underlätta för af att hitta en arbetsplats som är villiga att ta sig an en psykiskt instabil människa. Sen får vi se…

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.