Musik

Kirsi + kaffe = sant

Meh, jag skulle ju lägga mig. I flera timmar har jag suttit här och varit trött som få. Väntat på att de minderåriga ska somna, väntat på att älskling ska vakna, planerat för ett snabbt byte av sängkläder, en rapid dusch för att sedan krypa ner i det nybäddade och härliga.

Har jag duschat? Ligger jag bland nya rena lakan? Nä. Såklart inte. När älskling åkte till jobbet och jag hade verifierat att samtliga ungsingar sover, så tryckte någon på piggelinknappen. Kaffe, lurar och bloggsug. Behöver jag ens säga det? Jag tror att detta nattbloggande beror på att jag slappnar av på ett väldigt behagligt sätt när jag vet att jag inte kommer att bli störd. Jag får sitta här med musik i öronen, kaffekopp i handen och fingrarna på tangentbordet. Jag får låta orden flöda fritt. Jag tror att det blev för lite kaffe.

Så. Lurarna innehåller Pink idag. Väldigt ovanligt och det var inte mitt fel. Min nya addiction “Draw something” tyckte att jag skulle rita just “Pink”. Hur ska jag då rita rosa utan rosa färg? Försöka antyda att rött och vitt ger samma resultat funkade inte. Det finns ingen vit färg heller. Så jag fick helt enkelt börja lista Pink-låtar. Naturligtvis kom jag på en låt som jag inte minns, men som jag vet att jag tycker om. Så jag googlade på Pink för att hitta en låtlista. Och rätt exakt där knöt sig magen. Att jag alltid tror att jag är immun. Kroppen minns. Den minns alltid.

Det fanns nämligen en Pink-era i mitt liv. Som med all annan musik jag tycker om, så förknippas låtarna med något särskilt. Som med de flesta andra låtar, så förknippas dessa med dåliga händelser, en period i mitt liv som inte alls var bra. Denna period bestod endast av intriger, flyktvägar, falskhet, rädsla och skam. Mitt i allt det där tyckte jag att jag var lycklig. Jag tyckte att livet var bra, att jag mådde bra och hade roligt.

Någonstans där i kletet måste jag ha haft en vetskap om att allting inte alls var bra. Jag måste ha vetat att jag hade en väldigt stark längtan ut. Visste jag då, där i Pink-eran, hur jag skulle förändra, ta mig ut och gå vidare? Visste jag att de vägar jag irrade runt på, de vägar försökte ta, inte fungerade? Att jag inte var tillräckligt stark? Jag vill inte acceptera att jag på allvar skulle ha trott att livet var så bra som jag så noggrant målade upp, för mig själv och för andra. Jag vill tro att jag hade viljan att följa min längtan, även om jag inte visste hur. Kanske är det bara så att eftersom jag sitter och läser i facit och vet hur illa verkligheten var då, så lägger jag in denna insikt i mina minnen? Jag vet inte.

Jag vet inte alls.

Allt detta rannsakande skyller jag fortfarande på det kommande bröllopet.

Det var för lite kaffe. Vilken galning tror att 3 koppar (a.k.a. 1,3 koppar i våra muggar mätta) ska räcka?

Det finns en enda Pink-låt (som jag tycker om) som inte ger mig ont i magen, en som jag förknippar med mitt nuvarande liv.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.