Kaffemonster

Bara folk

Visst är det väl så att folk förändras. De växer och mognar. De får andra värderingar och kan ändra sitt beteende. Ibland sker detta i smyg. All personlig utveckling sker i hemlighet och kommer inte fram förrän det är dags. Ingen vet att en förändring är på gång. Ibland vet man inte själv vad som pågår. Så plötsligt är allting helt annorlunda. Är det inte lite dumt att anta att någon alltid kommer att bete sig som den alltid har gjort? Ska man förvänta sig att någon ska reagera på samma sätt som förut? Kan man någonsin säga att man känner någon, egentligen?

Jag har förändrats. Jag har vuxit (inte bara i omkrets). Det är helt underbart, de gånger jag inser det. Den bilden jag har haft om mig själv större delen av mitt liv, stämmer inte längre. Blyg och försiktig är två ord som jag har förknippat med mig själv. Så har jag varit, så har andra sagt om mig, alltså måste det vara så. Det är ju inte sant. Jag är inte längre blyg och försiktig. Jag har inte längre en rädsla för att synas och höras. Inte så mycket i alla fall. På vägen mot gammalåldern har jag förändrats. Till det bättre.

Jag har lärt mig saker om mig själv. Jag har lärt mig att min åsikt räknas, väldigt mycket. Jag har lärt mig att våga uttrycka den åsikten och hålla fast vid den. Jag har lärt mig att misstag inte är farliga, att acceptera dem och erkänna när jag har fel. Jag har lärt mig att våga berätta om mina starka sidor, mina talanger. Och att de är precis lika viktiga som mina svaga sidor, att våga berätta om dem. Jag kan med stor säkerhet och självtillit säga att skrivande är en aktivitet som jag är riktigt bra på.

Jag har ett utmärkt lokalsinne. När jag var liten och var riktigt arg på mamma försökte jag rymma hemifrån och gå vilse. Jag gick till områden där jag inte kände igen mig och svängde höger eller vänster på måfå för att inte veta vart jag var. Det funkade ju inte. Jag visste alltid precis vart jag var. I en ny stad har jag alltid en hum om vart jag är och vart jag ska. Det händer att vissa gator blir en liten omväg, men jag är alltid medveten om precis vart jag är och vilket håll jag ska till för att det ska bli rätt. Jag kan bara minnas en enda gång då jag verkligen har varit vilse och inte alls vetat hur jag kom dit eller vart jag skulle för att få det rätt. Det var förra gången jag åkte hemåt från Möklinta och svängde in på fel väg, som bara bestod av småvägar och slutade med att vi var på väg mot Fagersta, som inte alls var planen. Älskling undrade varför jag inte hade slagit på GPS:en då. Nää… det är ju fusk!

Jag är också en riktigt bra människokännare. Jag behöver inte ha många sekunder med någon för att veta vad det är för en. För att veta om jag kommer att trivas med personen eller inte. För att ha en känsla av deras beteende. Hur det här händer vet jag inte. Jag får bara en känsla. Jag vet när någon ljuger eller har annat oärligt fuffens för sig. Och det är inte bara var jag tror, vad jag oroar mig för. Förr eller senare visar det sig att jag hade rätt i mina aningar. Jag kan bara minnas två gånger då jag har haft fel, då det har visat sig att jag faktiskt tycker om en person som jag från början funnit motbjudande. Visserligen har den ursprungliga känslan av beteendet visat sig vara riktig, men inte på det falska sätt som det verkade från början.

Falskhet förresten, och osäkerhet är väldigt tydliga egenskaper hos folk. Hah! Kan man tycka då. Varför har jag då i evigheter omgett mig med folk som har gjort mig illa på ett eller annat sätt. Jo, för att jag inte har litat på min känsla, jag har velat tro bättre om personen än den känsla jag har fått. Så är det rätt ofta fortfarande. Jag vill tro att folk är bättre än den känslan jag får, så jag vill ge dem en möjlighet att bevisa att jag har fel. Jag vill tro att de har gett sig själv chansen att förändras. Jag ska sluta med det.

Se där, jag berättade om några av mina bra sidor. Jag vågade, utan problem. 🙂 Jag tror att det beror på att jag faktiskt är så stark som folk har påstått hur länge som helst. Stark, pfft! Jag har inte trott på att jag är stark, för att jag har ju inte känt mig stark. Inte alls. Jag har bara varit osäker, inte alls haft koll på saker och inte vågat lita på min magkänsla. Nu vet jag ju att det inte är sant. Jag är ju stark. Väldigt stark. Visst är jag fortfarande osäker i vissa avseenden, men definierar inte mig som person. Jag är inte osäker, situationen är osäker.

Det är synd att jag inte alltid är medveten om att jag har all denna kunskap inom mig. Är det inte konstigt?

 

5 Comments

  • Britt-Marie

    Det här, Kirsi,är det bästa du har skrivit på länge! Då menar jag inte i första hand den stilistiska biten, utan din fantastiska självinsikt! Det är precis så här du är! Ja, du är självklart på så många andra sätt också, men här har du skrivit ner några av dina allra viktigaste egenskaper! Visst har jag någon gång skrivit till dig att du är starkare än du vet om? För det är du! Du har mognat SÅ väldigt mycket sedan jag fick ditt allra första brev, den där gången, för flera år sedan. Du är en mogen, stark och väldigt klok KVINNA i dag, och jag vet att du kan klara av i stort sett vad du än tar dig för!
    Du är intelligent och stark nog att klara av en ny utbildning. Det här har jag nog sagt till dig förut. Du älskar att skriva, precis som jag, tänk om du skulle skaffa dig en utbildning på det området? Kanske skulle du till och med tycka om att undervisa? Du är inte gammal, inte än. Det finns gott om tid att skaffa ett annat yrke, som du kanske kan brinna för, och det är halva vägen till en bättre hälsa! Tänk på saken! Och du, nästa gång dina tvivel om dig själv kommer över dig, gå då tillbaka och läs dagens blogg! Här har du verkligen självinsikt.
    Lycka till, du fina!

  • mamma

    Skriva, det kan du absolut <3 Du kanske kommer att bli författare 🙂 Jag håller med Britt-Marie, du är en fin, stark och mogen människa, även en härlig och kärleksfull mamma 🙂 Bara lita på dig själv så ska du se att allt går galant. Hi hi, jag kommer ihåg när du rymde hemifrån med ett äpple med dig <3 Hur du än är så älskar vi dig väldigt mycket, kramar <3

  • Tiina

    Du har massor med saker du är bra på, även om du ibland inte vet om det, men vi som känner dig vet om dom. Jag vet att du är en underbar mamma, syster, dotter, fru och om nån annan säger annat så kan dom ta sig nånstans. Skrivandet är absolut en sak du är bra på, när man läser det du skriver så lever man in i det. Du beskriver allt perfekt även dina känslor.

    Kram

  • Vidde

    Oj, vad jag känner igen mig! Och ja, du är stark! Det är den där styrkan som skrämmer vissa och får andra att se upp till dig utan att du förstår varför. För den lyser igenom, vet du, och du behöver inte göra något alls för att ha den. Den bor i dig, styrkan, och den hjälper dig igenom alla svårigheter.

    Bara för att man har det svårt betyder det inte att man är svag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.