Kaffemonster

Jävlar i helvetet

Imorgon ska Daniels släkting begravas och det innebär en resa till Göteborg. Jag vill inte åka. Inte direkt för att det är en begravning och hela tillställningen är sorglig i sig. Det är en hel massa anledningar inblandade. Egositiska, men väl anledningar.

Jag har varit på riktigt dåligt humör i ett par dagar. Igår gick jag runt och funderade på vad orsaken till den plötsliga ilskan var. Var det för att jag (äntligen) började med första lektionen i skrivkursen, och det skapade stress och en bunt andra känslor? Har jag några underliggande skuldkänslor som jag inte vet om igen? Eller är det så enkelt att jag bara stör mig på Daniel i allmänhet, för min ilska har ju varit riktad mot honom.

Jag tog en kisspaus i sovandet i morse, och då kom jag på det. Min irritation beror på den stress som resan till Göteborg orsakar. Denna vecka hade jag ju planerat in en massa vila. I söndags var det en massa fläng, ingen vila. I måndags var det lika mycket fläng, ingen vila. Igår vilade jag visserligen, men jag bar ju runt på en tyngd i magen och massor med ilska, så det var ingen egentlig vila. Idag kan jag inte vila, jag kan ju inte riskera att somna eftersom jag måste orka gå upp skittidigt imorgon för åkandet. Det är alltså anledning nr 1, jag behöver verkligen få vila. Jag måste vila.

Anledning två är att jag får panik vid tanken på den långa bilresan. Fem(ish) timmar ner, begravning med en massa gråt och sorg, fem timmar hem igen. Instängd i en bil. I tio timmar. Jag klarar inte det. Det är inte bara paniken där, utan jag har en otäck känsla överlag avseende bilfärden.

Den tredje anledningen: Jag kände inte personen. Jag har aldrig någonsin träffat honom, inte ens sett en bild på honom. Baserat på det känner jag att jag inte har rätt att närvara vid hans begravning. Dessutom kommer det att finnas en massa folk där som jag inte känner. Okänt folk är skrämmande. Jätteskrämmande. Det är anledning nr 4.

Anledning fem är att från alla håll och kanter blir jag hela tiden tillsagd att jag MÅSTE ta hand om mig själv, lyssna på magkänslan och göra det som känns bra. Magkänslan skriker “åk inte!”, att stanna hemma känns bäst, att stanna hemma och inte utsätta mig för hemska situationer en hel dag är att ta hand om mig själv. Att stanna hemma är att ta hand om mig, men är det helt fel tillfälle att låta mitt välmående gå först?

För det sjätte, har jag inga kläder att ta på mig. Jag kan inte ens tänka mig att åka och shoppa lite. Då är det illa.

Det endaste enda som talar för min närvaro på tillställningen är att jag borde finnas där och vara ett stöd för Daniel. Jag borde. Borde inte den anledningen överskugga alla andra? Men så är det inte… och jag känner mig som en skurk. 🙁

Jag frågade Daniel lite försiktigt om jag verkligen var tvungen att följa med. Det var jag inte. Hela tyngden i magen släppte ögonblickligen. Men jag känner mig fortfarande hemsk. Klumpen har ersatts av massiva skuldkänslor. Fanar i helvetet.

 

One Comment

  • Merja

    Du måste göra som du själv känner, vill du stanna hemma så gör det. Som du skriver att du inte kände personen är en orsak och att du fasar för den långa bilfärden. Visst att Daniel kanske behöver ditt stöd, men den kan han få ändå, nu innan och när han kommit hem. Stanna hemma och vila du, du vet att det inte finns en massa måsten. Vad folk sen ev säger är deras bekymmer. Kramar

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.