Ett mail

Jag ska maila dig någon gång. När jag orkar hålla orden i styr. Nu orkar jag egentligen inte, men det ser väl ut att bli ett mail av det här å.

Jag vill fråga dig hur du mår, men jag är egentligen mer intresserad av att gnälla över hur dåligt jag mår. Du vet hur det är, va? När man vill bry sig om andra men det finns inte utrymme för det, för man känner att hela kroppen går sönder om man inte får ur sig gnället minst en gång. Helst ska det ut två, tre eller fem gånger.

Måendet är konstigt nu. Till en viss del är det bra. Jag har energi så att det räcker och blir över, jag är glad, känner mig stark och har en väldig lust att göra saker. Samtidigt ligger det en elak negativitet där under och väntar på att få hugga tag i något. Jag känner att det ligger där. Hela tiden. Och den hugger efter allt. Vad som helst. Något att få tag på.

På en nivå mår jag hur bra som helst. På nästa nivå är jag ett vrak. Kontrasten har varit extra tydlig idag. Idag blev det åter tydligt hur snabbt det överjävliga kan uppenbara sig och ta över hela tillvaron. Jag har varit glad. Känt mig fri och lycklig. Energisk och nöjd. På en mikrosekund blev jag knuffad ner i diket. Du vet ju hur det är där. Där lever ångesten och värdelöshetskänslorna.

Jag vill skriva, men det finns något som blockerar det jag vill lyfta fram. Vet inte hur många påbörjade blogginlägg jag har. Det är nog ett tiotal som inte verkar bli avslutade. Nu igen! Det blir nog inget vettigt mail heller. Orden vill inte vara med.

Det är bäst att jag mailar någon gång då jag har ork att fråga dig hur du mår. Men innan jag klickar på skicka, vill jag berätta om en klok sak som syrran sa precis när jag befann mig i diket. “Då sänktes du inte helt, för du höll huvudet högt.” Jag kan inte med ord förklara vilken tröst det gav just då. Men det var bara för mig att kliva upp ur diket och känna styrkan.

Kram