Våga svamla

Vilken märklig känsla det är när ens självbild inte alls stämmer överens med hur andra uppfattar en.

Jag fick precis lite beröm. Blev informerad om att jag vid ett tillfälle i höstas gjorde ett så starkt intryck på en tjej att hon redan har bestämt sig för att rösta på Piratpartiet. Vad paff jag blev. Det är naturligtvis jätteroligt att även hon sympatiserar med Piratpartiet, men att jag påverkade henne i den riktningen var något jag inte alls hade förväntat mig.

Vid det aktuella tillfället tyckte jag inte att jag gjorde mer än svamlade lite. Jag hade precis fått hem mina flygblad och hade några av varje sort i väskan, så att jag kunde ta fram och visa folk om lämpligt tillfälle gavs. I mitt huvud var det inte mer än att jag mumlade något kort om vad bra Piratpartiet är, räckte fram en bunt med flygblad medan jag nickade ivrigt och log stort.

De övriga i rummet hade uppfattat mig helt annorlunda. Det sättet jag hade pratat på hade gjort att samtalet satte sig i minnet, för det var tydligt att jag brann för det jag pratade om.

Jag blev paff, men samtidigt väldigt glad. Det är återigen bara min självkänsla som vacklar och hindrar mig från att se hela verkligheten. Och så roligt att jag har medverkat till att någon mer har hittat Piratpartiet.

Nu ska jag lägga mig och fundera på om jag törs låta mitt namn stå på landstingsvalsedeln. Ska jag, med min piratlila tant-morgonrock, våga stå på en piratlila landstingslista?