Kaffemonster

Jag känner mig diskriminerad

Så länge jag kan minnas så har jag haft svårt för att ringa till ställen. Hela proceduren med att ringa till någon är jättejobbig. Det tar till och med emot att ringa till någon i min familj (och då handlar det ändå om människor jag älskar och litar på).

Storleken på hindret jag upplever varierar i takt med att mitt mående pendlar. När jag mår bra går det enkelt. Då känns det nästan så där naturligt, som jag tänker mig att det är för alla som inte lider av denna rädsla att ringa. När jag mår dåligt kan man verkligen kalla det för telefonfobi. Ibland är det så illa att jag inte ens kan ta emot samtal. Då önskar jag att folk bara kunde acceptera sms som kommunikationssätt, eller åtminstone sms:a och fråga om det går bra att de ringer…

När jag befinner mig i “normalnivån”, när mitt mående är helt neutralt utan vare sig toppar eller dalar, så behöver jag två-tre dagar till att förbereda mig mentalt innan jag kan ringa ett samtal. En självklar följd av detta blir att i de fallen jag kan välja att sms:a eller mejla istället för att ringa, så gör jag det.

Idag var jag alldeles tvungen att använda telefonen till att ringa. Två samtal för att vara exakt. Ett till kommunen och ett till läkaren (varav det sistnämnda har jag med jämna mellanrum försökt göra sedan maj, men inte kunnat). Två samtal på samma dag är för mycket till och med för de bra dagarna. För att lätta på ångesten bestämde jag mig för att mejla kommunen, när jag ändå lyckades hitta rätt e-postadress. Jag beskrev kort mitt ärende och bad om en lämplig tid så snart som möjligt.

När jag skickat iväg meddelandet samlade jag ihop varenda droppe kraft (inklusive alla mina reserver) och ringde läkaren. Och för miljonte gången undrade jag varför det inte är möjligt att ha läkarkontakt via e-post. Efter ett långt och jobbigt samtal plingade det till i telefonen. Mejlsvar från kommunen. Med information om att tidsbokning gör man genom att ringa till dem på deras telefontid. Vad fan? Det finns en e-postadress och det finns uppenbarligen någon som svarar på den inkomna mejlen. Varför går det inte att boka en tid via e-post?

Ångestattacken som följde var av en så jävlig magnitud att jag var tvungen att ta till inlärda verktyg för att hantera den. Det var länge, länge sedan det blev såhär obehagligt med ångesten. Turligt nog har jag under min rehabilitering varit omgiven av väldigt kompetenta människor, som har lärt mig väldigt bra sätt att hantera såna här situationer. Det gick relativt snabbt att vända ångesten utåt och producera ett semi-ilsket mejl tillbaka.

Varför är det så? Varför måste en alltid ringa överallt? Ring dit för att förnya recept, ring hit för att säga upp ditt abonnemang, ring dem för tidsbokning, ring till vår telefonsvarare för att sjukanmäla din unge (varje dag dessutom), ring, ring, ring, ring!

JAG KAN INTE RINGA!! AAAARGH!!

(Telesvarare och läskiga robotröster är förresten det värsta av allt. Om det nu tvunget måste ringas överallt, använd knappval! Jag tänker inte förklara för en icke-människa vad jag vill…)

Jag kan förstå att det är väldigt lätt att förbise en sådan sak. För de allra flesta är det en helt naturlig sak, att bara ringa överallt. Många reflekterar kanske inte ens över att kan vara annorlunda, att det kan finnas hinder för att genomföra något så enkelt som ett telefonsamtal.

Men det måste också finnas möjligheter att uträtta sina ärenden på annat sätt än via telefon. Speciellt när det tydliggörs att det finns svårigheter att hantera situationer som berör verbet “att ringa”. För det är inte så att jag är ensam om att ha problem med att ringa ställen. Det är definitivt inte så att telefon är det ENDA tillgängliga kommunikationsmedlet. Alla använder sig av SMS, e-post och otaliga varianter av chatmöjligheter. Så att kräva att kommunikationen måste göras genom att ringa känns väldigt, väldigt diskriminerande.

Texttelefoni finns för hörsel- och talskadade, de som rent fysiskt inte kan samtala via telefon. Men finns det samma slags tjänster för oss som har olika typer psykiska funktionshinder, som telefonfobi?

5 Comments

  • Britt-Marie Åkerlund

    Jag håller verkligen med dig, Kirsi!
    Jag vet exakt vad du menar med telefonfobi och rädslan för att ringa. Jag har haft samma problem hela livet, och den som inbillar sig att det blir bättre med åren, glöm det!

    Varje gång jag är absolut tvungen att ringa ett samtal tappar jag helt fotfästet. Jag blir yr, hjärtat bankar, handflatorna blir våta. Jag krymper till en liten prick på bara någon sekund. Ibland är jag nära att kräkas.

    Finns det möjlighet att mejla eller skriva pappersbrev, så gör jag det. Fobier ska ju gå att träna bort, sägs det, men hur ofta jag än ringer och pratar i telefon, och det har blivit rätt många gånger genom åren, avtar inte rädslan och ångesten.

    Så, vad gör man…

    • Kirsi

      Visst sägs det att det ska gå att träna bort, men det är ju inte alltid det ser ut så i verkligheten… Och det räcker definitivt inte med att bara utsätta sig för det för att kunna arbeta bort rädslan. Det har ju både du och jag testat.

      Jag tror att man måste hitta grundorsakerna till rädslan och jobba därifrån. Problemet för min del är att hur jag än funderar, så vet jag inte vad det är som skapar rädslan.

  • Vidde

    Jag håller också med! Vaffan ska det vara nödvändigt att PRATA hela tiden för? Jag går till jobbet sjuk så himla ofta för att jag inte vågar ringa och säga att jag är sjuk också. Det är rätt dumt, men man ska ju ändå inte vara sjuk mer än tre gånger per år eller hur det nu var.

    Men värst är ju myndigheter och folk jag inte känner.

    Och idag samlade jag mod halva dagen för att ringa och säga åt den där Maria som har hand om förskolor att skärpa ihop sig. Men då slutade telefontiden klockan 12. Hur ska jag då kunna ringa? Och jag har redan ringt 3 gånger. Ska jag verkligen behöva ringa igen?

    Och saker som bara kan sägas upp via telefon eller krångelbrev borde vara straffbart.

    • Kirsi

      Så gjorde jag också hos min förra arbetsgivare. Gick till jobbet sjuk många gånger för att jag inte vågade ringa och sjukanmäla mig. Såhär i efterhand önskar jag att jag hade haft orken att ställa till med liv om det här…

      Tur att min nuvarande arbetsgivare är mer förstående, både i ord och handling. 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.