Kaffemonster

Blod, blod, blod

Det behövdes inget blod i alla fall. Phu! Vilken tur! För det var en ganska läskig tanke, att få någon annans blod i min kropp. För blod, det får man ju när man är allvarligt sjuk eller skadad. I min värld är jag ganska fri från allvarliga skador och sjukdomar.

Tur var också att läkaren på akuten var mycket lugnare och noggrannare med förklaringar än familjeläkaren. För gårdagens telefonsamtal gjorde absolut inget annat än att skapa en hel massa rädsla. Och sorg. Och ensamhet. Massor och massor av ensamhet.

Igår eftermiddag var jag till familjeläkaren för att få klarhet i denna huvudvärk som envisas med att hänga över mig. Prover togs och jag fick en ny tid nästa vecka för nytt blodtryck och provsvar. Senare på eftermiddagen ringer läkaren och meddelar att ett av proverna visade så lågt värde att jag måste åka till sjukhuset och få blod. Jaha? Vad betyder det? Vad beror det på? Är det livshotande? Vanliga orsaker till låga blodvärden var rikliga menstruationer och blödningar i mage och tarmar. (Lite googlande avslöjade att även cancer och njursjukdomar kunde vara orsaker, samt brist på en drös med olika ämnen, tydligen.)

affisch

Jag blev rädd. För det hade jag ju inte väntat mig. Ja, säkert skulle det vara mindre avvikelser någonstans, för något orsakar huvudvärken. Men att det skulle bli så “bums, måste åka in direkt på morgonen och få blod”-allvarligt var jag inte beredd på. Jag kände sorg för att jag inte alls fattat att det var så här illa. Besviken på min kropp som inte meddelat mig att det var så illa. Och besviken på mig själv för att jag inte har hört vad kroppen sagt. Jag som tyckte att jag lärt mig att vara så lyhörd och att tolka så bra, men uppenbarligen inte då. Jag kände mig ensammast i världen. Vem skulle jag dela med mig av min oro till? Fanns det någon tillgänglig nu? Skickade iväg ett par sms, utan att få någon vettig respons. Alldeles ensam med min oro… Bland fina vänner på facebook hittade jag förståelse och tröst. Tack, jag behövde det verkligen.

Jag försökte fokusera på positiva saker. Inte oroa mig för något som inte var fakta. Be änglarna om hjälp och healing. Släppa iväg oron till universum och ägna mig åt positiva affirmationer. “Jag MÅR bra. Jag ÄR frisk. Min kropp HAR förmågan till LÄKNING.” Pläh! Jag behöver definitivt öva en hel massa på det där med positivt tänkande, kom jag fram till. För oavsett orden jag använde, så fanns där känslor av rädsla, sorg och ensamhet. Och jag vet inte alls om affirmationer höjer några frekvenser när den ärliga och äkta känslan vibrerar lågt…

Oroskänslorna, som denna gången var av en helt annan karaktär än mina mina “vanliga”, gick inte över förrän jag hade träffat läkaren. Kanske var det just ovissheten om precis allt i situationen som gav den extra kraften till oron. Sköterskorna på akuten spekulerade i var jag skulle få transfusionen, på akuten eller på avdelningen. Var det verkligen normalt att jag andas så få som 7-8 andetag i minuten? Kanske finns det myomer i livmodern som orsakar extra blödningar.

Nå. Läkaren var duktig och lugnande. Även om jag inte riktigt kunde svara på hans frågor. Hur länge har jag varit trött? Jag vet inte. Alltid? Blir jag andfådd? Ja, när jag rör mig, men så har jag en massa extravikt att bära på också. Har jag ont i magen? På andra ställen? Jag vet inte. Jag har ont lite här och där, lite för det mesta. Vissa smärtor så länge att jag inte ens längre känner dem. Blöder jag? Ja, nästan alltid! Det var den enda frågan jag visste svaret på. Gårdagens blodvärde på 85 var inte så allvarligt låg, sa han, och om det berodde på järnbrist till följd av överdrivet mensande så skulle det räcka med tablettbehandling. Inget blod skulle behövas.

En timme senare bekräftade provsvaren att det låga blodvärdet (som hade sjunkit till 80) orsakades av järnbrist. Sannolikt på grund av den där jävla livmodern som släpper ifrån sig innehåll hela tiden. Eftersom jag inte är direkt påverkad av detta, så behövde jag inte få någon annans blod. Fick folsyra och järntabletter som ska korrigera upp hela det här, och en remiss till kvinnokliniken för vidare utredning.

iron

Det är ganska IRONiskt (hahaha!) att jag efter att ha gnällt om mediciner och läkemedelsindustrin i förra inlägget, nu sitter här med 200 rykande färska tabletter i full färd med att knapra i mig… Nu när jag tänker efter så hade jag ju uppskattat att få någon slags kostråd eller liknande, som sällskap till tabletterna. Jag accepterar den här behandlingen för att hela situationen skrämde mig ordentligt och jag fattar att det behövs just nu, men vore det inte ganska bra att bli pekad i rätt riktning när det gäller sätt att tillföra kroppen dessa ämnen även utan tabletter?

Jag glömde fråga om det går att uttyda hur länge jag har dragits med järnbrist. Hur mycket av de svårigheter jag upplever i vardagen är orsakade av den?

Nå. Nu ska jag vila resten av dagen. Är helt slut av allt oroande.

3 Comments

  • Elin

    Vet inte riktigt vart jag ska börja, vill skriva så mycket men..ja.
    Ok, låt säga att jag kanske är en väldigt blödig människa. Och låt säga att jag kanske grät en skvätt när jag löste ditt inlägg. Jag blev så berörd, och kände verkligen dina känslor av det du skrev; Ensamheten, rädslan, oron. Att du sedan ändå håller humöret uppe så gott det går, och faktiskt lägger in ett skämt (IRONiskt ) gör ju att man ändå känner hur stark du är!
    Men Kirsi, du behöver verkligen träna på att ge dig själv stärkande ord. Vet du det?
    Om och om igen i texten så läser man hur du anklagar dig själv över att du inte lyssnade, att du inte märkte, besvikelsen på dig själv osv.
    Sluta! Se det som att du är en envis människa. På gott och på ont kanske. Och det här var kanske åt det sämre hållet, men nu har du fått svar på problemet. Det är INTE ditt fel, och nu kan du förhoppningsvis bara bli bättre
    Och du, jag förstår att du inte känner mig. Jag förstår att det kan vara jobbigt och svårt..och du har en underbar familj, det vet jag.
    Men iallafall så vill jag att du ska veta att så länge jag finns (och det är många år till) så är du aldrig ensam

    • Kirsi

      Jag håller med. Jag behöver verkligen träna på att inte klaga på mig och mina handlingar hela tiden. Det är en process, att lära sig att inte se ner på sig själv. Jag har kommit väldigt långt i den processen, men jag har väldigt långt kvar innan den där “automatiska” reaktionen är borta.

      Dock kände jag inte riktigt så när jag skrev inlägget. Det var inte så, hur ska jag säga, aktiv känsla av klagande och nedvärdering, som det kanske lät som. Jovisst, besviken blev jag för att jag hade missat saker i mina tolkningar och funderingar, men mycket mer än så var det inte. Det var inte “jag missade det här, fan vad värdelös jag är”, utan mer “hm, jag missade det här. Hade visst inte så bra koll som jag trodde”. I min upplevelse var det mer ett konstaterande tillsammans med en lite ledsen känsla.

      Och anledningen till att jag inte märker att jag faktiskt fortfarande ser ner på mig själv är att jag vet hur illa det var tidigare. 🙂 För några år sedan hade det inte varit enbart ett besviket konstaterande, utan min missberäkning hade utlöst flera dagar av ångest, ältande och värdelöshetskänslor.

  • Vidde

    Ja, det hänger ihop. Jag har alltid smådåliga blodvärden och mår mer eller mindre dåligt. Mjölk innehåller en massa ämnen som får min hjärna att må bra, men dessvärre hindrar den förmåga till järnupptag, så man borde inte dricka mjölk till maten, utan som mellanmål eller nåt. Järn finns i messmör och somligt vete och vissa frön (titta på förpackningarna i affären, fröer är jättebra på att ge olika metaller och mineraler till kosten). Och så har jag hört att man ska koka gryta i gjutgärnsgrytan så släpper den ifrån sig.

    Det här är sånt jag vill säga till mig själv. 😉

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.