Psykisk ohälsa

Läkning pågår

Idag är en sån där dag då jag inte kan göra annat än att bara sitta och känna hur både själen och kroppen jobbar hårt med att läka. Det har varit några jobbiga dagar. Utöver allt skräp som är mitt eget, som jag måste hantera, så har mycket av min uppmärksamhet riktats mot andra. Idag är första gången på långt över en vecka jag har haft möjligheten att bara vara ensam och låta saker falla på plats.

Det är så intressant att observera hur all den här läkningen går till. Dels har jag ju inspelningen att lyssna på. Just nu är den jobbigare än någonsin tidigare. Den är nu fokuserad på de riktigt besvärliga delarna i händelsen, utan alla oväsentliga sidodetaljer. Skitjobbigt. De fysiska reaktionerna är mycket tydligare nu. Hjärtat härjar på som om jag var ute och sprang i spåret, svettningar, skakningar, yrsel och smärtor av gamla skador. Meningen är att jag ska lyssna på olika ställen, inte bara liggandes i sängen med min skyddande gose-elefant på magen. Jag kan lyssna på soffan och i fåtöljen också, men om jag försöker vara någon annanstans så hör jag inte inspelningen.

Utöver inspelningen och den dagliga promenaden, så känns det som att jag inte ens behöver anstränga mig för att allt annat ska hända. Det som behöver hända, de delar som behöver läggas på plats, görs automatiskt. Meningen var att jag aktivt skulle läsa berättelser som innehåller delar som jag tycker är jobbiga. Det var besvärligt, så jag tillät mig att undvika det en stund. Det visade sig vara omöjligt, eftersom vad jag än läste så fanns där alltid något som berörde området “jobbiga saker”. Fine! Jag vet nu att jag behöver inte ens läsa beskrivningen utan kan välja min läsning baserat på endast titel, jag kommer att läsa precis det jag behöver läsa ändå.

En nyupptäckt låt har dragit igång konstiga känslor av sorg. Märkligt, för när en låt är jobbig brukar det bero på att oönskade minnen är kopplade till låten. Låten, de rädslor som sakta verkar röra sig ur vägen och alla upptäckter som min läsning har bidragit med, är alla som tetrisblock som sakta justeras till rätt vinkel, rätt position och bara faller på plats. Jag kan inte förklara det på ett bättre sätt än att detta är läkning. Många, många olika delar som – både parallellt och i serie, bara blir rätt och hamnar som de ska. Upptäckter, insikter, avslut, acceptans och förlåtelse. Det är det som händer. Och ja, jag vet att jag har nämnt ganska många gånger att det är precis såhär det händer. Men det är så fascinerande att det händer såhär! Och att jag är medveten om det. Vissa dagar kan jag känna tetrisblocken! Som idag. Idag har jag nästan hört hur delarna klickar i. De låter lite som stora stålbalkar som hasar på plats. Eller som ubåtsljud kanske.

Idag är en sån där dag, då läkningen måste få ske i lugn och ro. I flera dagar har saker rörts upp. Idag har de fallit på plats. Såna här dagar brukade vara ett helvete. Nu är det välkommet med det här. Sorg, magont, ångest och längtan har härjat på rejält. Jag har inte ens tänt någon lampa i lägenhet ännu, och det var tolv timmar sedan jag gick upp. Nå, det är tolv timmar sedan jag flyttade mig från sängen till fåtöljen i hörnet av vardagsrummet. Dessa timmar i mörkret har mest gått åt till att lyssna, tänka, känna, läsa och gråta.

Frågan “har du ätit idag?” har jag fått två gånger. En kram, erbjudande om att handla åt mig, leverans av choklad och annat och ett erbjudande om mat har också kommit. Genomskinlig och förutsägbar, är vad jag är. De är ganska underbara, de där människorna jag har i mitt liv. Så uppmärksamma och så fulla av kärlek. De vet att när det är en dag som idag, så är det svårt för mig att gå ut eller få något ätbart i mig. <3

One Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.