Psykisk ohälsa

Mörka delar

Idag satt jag med en grupp kvinnor och berättade om några av de mörkaste delarna av mitt liv. Det var kort och relativt fritt från detaljer, men det var öppet och ärligt om min PTSD, på ett sätt som jag sällan tillåter mig att vara med andra människor. Modigt, kanske någon kan tycka. Vårdslöst, kan någon annan tycka. Befriande, kan jag med absolut säkerhet säga. Så befriande att jag för första gången på flera månader känner att jag vill skriva saker i bloggen!

Det är en sak att prata om svåra saker med personer som jag känner sedan flera år tillbaka, eller sådana som jag har kommit väldigt nära på kort tid. Det är en helt annan sak att prata om de mörka delarna med sju kvinnor som en bara har träffat två gånger tidigare. Det är svårt att förklara, och det är svårt för mig att förstå att jag ens har gjort det, men det var ett av de där tillfällena som jag kände den inneboende styrkan bara stråla ur mig. Det är inte meningen att jag ska vara tyst om de saker jag har överlevt.

Den här gruppen jag går i, är ett projekt mellan af och fk. Vi är ett gäng långtidssjukskrivna kvinnor som träffas ett par gånger i veckan och pratar om saker. Jag är väldigt nöjd och glatt överraskad över vilken härlig stämning det är i gruppen. Det är avslappnat, öppet, ärligt och ingen behöver låtsas om något. Det är helt tillåtet att vara som en är och må som en gör. Det finns en förståelse i gruppen som jag inte har upplevt förut. Vi vet alla hur det är, våra erfarenheter är lika men ändå olika. Vid första grupptillfället blev jag så förvånad över hur obehindrat jag kunde prata med de andra, personer som jag aldrig hade träffat förut. Kanske är det just gruppen, den varma känslan av tillhörighet och förståelse, som gör att det går så bra att prata. Det finns ingen anledning till den rädsla och oro som många av oss kände inför. Kanske beror frånvaron av obehag på att vi endast är kvinnor där, att det ger en trygghetskänsla att inte ha någon man där.

Kanske är det så att den Kirsi jag tror att jag är, är en föråldrad version. Kanske är det så att jag håller kvar vid en bild av mig själv som inte längre är sann. Min åsikt om mig själv, är det dags att revidera den nu igen? Det har börjat dyka upp en massa idéer av olika slag. Den här sociala ångesten jag går och bär på, är den ens verklig? Hur mycket av den är PTSD? Jag kan sitta och prata i grupp, men kan jag mer formellt stå och berätta saker i grupp? Kan jag berätta min historia inför andra? Har andra nytta av den? Idéer börjar bildas, kan jag komponera drömmar av dem?

Saker händer och jag mår ganska bra, samtidigt som jag känner depressionen smyga sig på igen. Hela oktober är fullbokad, känns det som. Jag är småstressad, ja, men också så nöjd, så nöjd. Ända tills jag kommer ihåg förra hösten och det välmående som härskade då. Och hur depressionen gjorde sitt intåg och klappade ner allt.

Ja, jag vet inte. Ytterligare en cirkel i cykeln. Dags för nästa lager att skalas av. Ännu en våg av läkning.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.