Inuti kirsi.se

Bahhh… Det var väl ett jäkla tjat! Facebook, världens mest beroendeframkallande och intetgörande tidsfördriv, den och dess reklam hånar mig dagarna i ända. Vad jag än gör så dyker frågan upp. Elakt pikande påminner den mig hela tiden. “28 år och singel??” Ja!! Jag är det! Fortfarande! Guuu, ge upp nu!

Japps, här är det fortfarande som vanligt. Inget nytt. Solo, sökande. Älskar det, hatar det. Börjar bli en besatthet det här. Tanken och längtan. Det maniska letandet efter någon som passar in i min bild. Vändandet och vrindandet på den stackars pojken i sökandet efter brister, behovet av att snabbt kunna avgöra om även denna ska lämnas bakom direkt, eller om det dröjer lite längre innan faktumet uppenbarar sig. Faktumet, vetskapen om att inte heller denna är duglig. Varenda objekt granskas. För ung, för gammal, fel klädstil, för ointresserad, för tråkig, ett idiotiskt uttalande, för ointressant, förbjuden, för tillgänglig, för otillgänglig, bara fel helt enkelt… En ständig jakt. Ett ständigt vakande över tecken och beteenden som kanske signalerar att denna kan vara just den pusselbiten som saknas…

Jag blir förtjust väldigt lätt har jag märkt. Om det är på grund av att jag är desperat efter kärlek vet jag inte. Om jag visste det så skulle jag låta det vara osagt. En luktar gott, en är snäll mot mig, en är rolig, en är intelligent, en är bara fin… och jag är såld. Direkt. Vrider och vänder för att hitta egenskaper som skulle få just denna att passa in. Blundar för faktorer som inte passar in. För att jag vill så gärna. Jag vill så gärna att just denna ska vara den som passar in. Varför kan inte denna platsa? Egentligen behöver jag ju inte ha så höga krav… Vet inte hur länge jag orkar jaga och leta, prova och fundera.

Lika lätt som jag blir förtjust, lika snabbt inser jag att mina ögon lagt sig på helt fel person och förhoppningarna faller samman. Var även denna tvungen att vara en kreation av min längtan? Skulle det även denna gång bara ha levt en stund på grund av min förnekelse över att det var fel från första sekund?

Som bekant, så hämtar jag mycket av min tröst från horoskop. Bland annat så har de för vana att tala om för mig att för att hitta något nytt och spännande så måste jag lämna hemmet lite då och då. Vah!? Måste jag verkligen? Fick höra att de flesta flickor lämnar riddar-drömmen långt innan tonåren. Jag kontrar med att jag är en kvinna vars riddar-dröm inte existerade förrn livet visat vilket helvete det kunde vara. Är det verkligen så fel att ha en romantisk fantasi om hur allting ska vara? Horoskopmässigt så ska kärleksbiten 2008 vara som så att jag träffar den rätte i slutet av sommaren. HELA den kärlekslösa sommaren har jag längtat efter slutet. Jah, sommaren ÄR slut!! VAR är han?? Min längtan säger att jag vet… Min mage säger att jag vet, men jag vågar inte tro på det. Mitt förnuft har hittat en miljard hinder… Dessutom har förnuftet slutat tro på allt vad längtan hittar på.

En vän sa att jag begränsar mig. Att jag begränsar mig själv eller låter andra begränsa mig. Många gånger gör jag nog det också. Oftast, främst för att det bara inte är rätt. Hur jag än försöker tro att det kan vara det. Ibland, när jag hittar någon som plockar många poäng från kravlistan, någon som uppfyller kriterierna i väldigt många kategorier, så begränsar jag mig. Beror det på feghet? Rädsla för att bli besviken? Sårad? Eller är jag mer tillfreds med singellivet än jag tror mig vara? Kanske är jag bara nöjd med att få njuta av den personen precis på den nivå den befinner sig? Jag har ingen aning. Av vilken anledning det nu är, så händer det att jag begränsar mig även om jag kanske borde svälja min stolthet och min rädsla och bara go for it.

Under tiden, tills jag fått mig att sluta begränsa mig, tills jag fått mig att sluta söka och överväga varenda tänkbar kandidat, så får jag nöja mig med min längtan. Och min avund. Jag får nöja mig med att avundsjukt glädja mig åt när de jag tycker om ivrigt berättar om allt det underbara, när den leende blicken avslöjar allt och de rosa molnen inte har ett slut…

Detta bevittnande av allt det härliga, fåniga leenden riktat mot en telefon, romaniskt sensuella planer, kärleksfulla gester och ett evigt kvittrande om magpirret, gör mig lite orolig dock. I samma takt som allt detta händer omkring mig, så växer min lista. Min lista på vad jag önskar, vad jag vill ha och vad jag kräver. Frågan är om det verkligen finns någon som har det jag vill ha… Eller någon som inte har allt jag vill ha, men som är rätt ändå. Kanske borde jag skrota drömmen ändå. Kanske är det så att riddar-drömmen bör lämnas kvar vid 10-års ålder…

Nej. Jag behöver ha min dröm. Min riddar-dröm. Det finns en. Jag vet det. En prins, en groda, eller kanske en man bara… Jag har skymtat honom några gånger. Han finns.

Dagens favorit: Jag vet vem jag skulle vilja att du var…

Tags: dröm, Facebook, förtjust, groda, hatar, horoskop, jakt, kvinna, längtan, prins, rädsla, rolig, Sårad, singel, tjat, tråkig, tröst
Posted in Total förvirring | | 5 Comments »

Vad nu då!? Vår-depression? Rädsla? Allmän idioti? Inte fan vet jag vad det är. Känner mig bara bläh!

Måndag. Sitter på bussen hem. Önskar att jag kunde ha stannat. Undrade varför det underbara alltid måste sluta så snabbt. Njuter av musiken och slumrar till. Drömmer. Halvt vaken, halvt i sömnen. Placerar mitt liv i låten. Vaknar till, byter låt. Somnar och anpassar mitt liv till den låten….

Det var skumt. Större delen av hemvägen satt jag i något slags mittemellan och lyssnade på musiken. Medveten, men ändå inte. Sov, men var ändå vaken. I dvala. Tänkte på vad jag vill. Och inte vill. Händelseförloppet i tankarna styrde jag inte över. Musiken styrde. Vid varje ny låt ändrades riktningen och jag såg fram emot att få se fortsättningen. En tv-serie? Mittemellan dröm och verklighet.

Hade en underbar helg. Ville inte lämna det. Varje gång. Jag vill stanna. Eller ta med mig. Tycker om det livet. Tycker om hur fri jag känner mig. Tycker om den ömhet jag får. Ville inte lämna. Vill inte vänta till nästa gång. Orkar inte vänta. Orkar inte lämna igen.

För omväxlings skull slutade bussresan i en eftermiddagsvardag. 15.30. Västerås är inte tomt. Jag är tom. Som en robot stressar jag till bilen. Släpandes på väskan. Vantarna i väskan. Måste handla måste hinna lämna av allt hemma innan ungarna ska hämtas. Det är en sen vecka på jobbet, så ungarnas tid på dagis/fritids är till 18.30. Det är ju ingen brådska, men jag vill så gärna få krama om dem så fort som möjligt.

Måndag. Verkligheten. Vardagen. Det är så härligt att komma hem till att den första tanden lossnar vilken sekund som helst. Det är så härligt att komma hem till en gåva i form av den finaste ringen i samlingen, en prinsessas bästa mamma ska ha den bästa ringen tydligen. Trots stressen över hur mycket disk som behövs göras av med, städningen och allt annat som ska ordnas inför ett födelsedagskalas, så är det så härligt att komma hem till två barns enorma glädje över att få baka chokladbollar helt själva.

Där försvann känslan av det underbara kvarlämnade. Där uppenbarade sig känslan av den underbara vardagen. Det känns som att jag har två helt olika liv. Ett ansvarsfullt och ett ansvarslöst. Två liv. Båda lekfulla, men på helt olika sätt. Två liv som jag älskar. Och hatar. Frågan är om det är möjligt att sammanfoga dessa två liv… Visserligen har jag blivit kallad drottning i båda dessa liv, så det är ju ett bra tecken. Men jag undrar ju. Kan det vara möjligt? Är det nån menig att fundera på det ens?

Jag vet inte. Förmodligen är det så att jag ensam i tankarna lever båda mina liv aldeles för långt in i framtiden. Vet inte varför. Måste stilla sinnet av någon anledning. På något sätt. Måste hitta alla möjliga vägar som drömmarna kan få ta. Måste överväga vilka konsvekvenser allt kan få. Vilka jag vill acceptera och vilka jag vägrar erkänna. Måste få något i mig att veta vad jag vill. Och något att vara tillfreds med vad tillvaron erbjuder.

Det fanns en situation i helgen som fick mig att fundera. Undra om det med ett förhållande verkligen är något för mig. Kanske bör jag vara singel resten av mitt liv och bara längta efter kärleken. Kanske är det meningen att den kärlek jag har tillräcklig, den ovillkorliga kärlek jag får av min familj, kanske bör den vara nog. Den situationen jag pratar om… Den fick mig att inse att det finns sidor av allt det här underbara som jag inte är villig att uppleva. Jag har upplevt det förut, och även om det är orättvist, så drog jag genast paralleller. Det var så då, det kommer att vara så nu, och jag vill inte. Javisst. Det är gulligt och härligt nu. Men om ett halvår då? Ska allt det, det jag en gång i tiden jobbade hårt med att komma ifrån, vara tillbaka? Jag vet inte. Kände mig sviken. Den känslan fick mig att vackla. Klappade till delen av mig som som bara saknar, längtar och tycker att allt är så underbart. Dämpade allt. Jodå. Jag längtar, saknar och drömmer ännu. Men kraften i det är inte lika stor längre. Kände mig sviken…

Å andra sidan… Sveken har haglat från alla möjliga olika håll på senare tid. Jag har förlorat förtroendet för en handfull människor. På ett par veckor bara. Är det en epidemi?? Det var människor jag värderade högt. Nu… Borta. I ett nafs. Möjligheten att det mesta går att reparera finns ju, men jag tror inte att ens vill ge mig på ett försök. Jag vill inte ha överseende med de händelser som sårade mig.

Jag vill ingenting egentligen. Jag vill allt. Men jag vill ingenting. Vill inte somna. Vill inte vakna. Vill inte äta och vill inte låta bli. Jag vill inte ens gå till jobbet längre.

Kan nån bara ta ut det här som sitter i bröstet på mig? Ta bort det. Allt!

Dagens favorit: Minnen av det som känns bra ur vilken synpunkt som helst.

Tags: dröm, familj, helg, hem, ingenting, kärlek, kram, längtar, rädsla, underbar, Västerås
Posted in Kaffemonster | | 2 Comments »