Kaffemonster

Dåtid, nutid, alltid…

Mmmhm… En måndag utöver det vanliga. 🙂 Det började med att jag inte kunde somna. Planen var att jag skulle vara pigg och fräsch idag. 01.18 fortfarande vaken med tankemaskinen arbetande som aldrig förr. Imorse fick jag mig en smärre chock när jag vaknade en kvart före klockan. Dessutom helt utan att någon unge väckte mig. Sist det hände var väl… aldrig. 🙂

Förmiddagen på jobbet gick låååångsamt. Det fanns en miljard saker att göra, men en timme kändes som sju. Jag satt där, log för mig själv och pinade mig igenom 24.5 timmar av längtan. Kvart i tolv byttes lugnet ut mot nervositet. Måste gå på toa. Är det någon som har tuggummi? Kråkboet är rufsigt och jävligt som vanligt. Varför måste det alltid vara så rufsigt? Kan det inte vara fint, bara för idag? Ser jag ut som folk? Finnar överallt. Jag ser inte ut som folk. Kanske ska jag bara stanna här och inte äta alls idag. Var ska jag gömma mig? Kan någon gömma mig…

Där. Kram. En sån underbar kram. Jag hann knappt titta på honom. Vi bara rusade fram och kramades. Länge och hårt. Jag kan inte beskriva hur skönt det var. Alla känslor på en gång, men ändå ett sånt lugn. Tyst och stilla. Hjärtat rusade i sjuhundra och hade det funnits något utrymme mellan oss så hade den hoppat ut och sprungit iväg. Många, många gånger har jag föreställt mig den där stunden, och för en gångs skull kan jag ärligt påstå att jag visste att det var så det skulle vara. 🙂

Mmm. 😀 Jag hade lunch med en viss herr goding, som helt plötsligt dök upp i förra inlägget. 🙂 Jag kan inte förstå att jag var så nervös. Det är ju bara han. Jag darrade värre än centrifugen i tvättstugan. Nåja, det berodde inte enbart på att jag var nervös. Det var blandningen av allt. Nervositet, nyfikenhet, lycka, rädsla, blyghet, kärlek, förväntan och ett ton minnen… Uh. Det är nog inte ens någon idé att försöka reda ut den där nystan… Dessutom var jag ju tvungen att försöka vara en duktig flicka och vara lite som folk. 😉

Jag undrar varför. Det är ju bara han! Han som jag alltid trivts bra med. Han som jag alltid har kännt mig bekväm med. Han vet det mesta om mig, och ändå flyr han inte med huvudet under jackan som en del andra. Vete gudarna varför egentligen…

Försökte att inte ha några förväntingar inför vårt möte. Funderingarna har knackat på oavbrutet sedan förra måndagen och vid ett tillfälle insåg jag att dessa känslor som tvingats upp mestadels baseras på minnen. Jag är tillräckligt förvirrad helt utan att ha känslor som tillhör det förgångna. Dessutom var tanken på att få reda på exakt vad som finns där, utan förutbestämda meningar, väldigt spännande. 😉 Nå. Eftersom jag är jag så måste jag bara flika in med något motsägelsefullt här ändå. Jag har alltid haft känslan av att Dido’s ord “..And when we meet, Which I’m sure we will, All that was there, Will be there still…” har haft en stor portion sanning i sig.

Delvis sant, delvis fick jag mig en och annan trevlig överraskning. Den doften jag saknat hittade jag inte. Doften av honom, som jag kom ihåg det, den fanns inte. Inte mig emot. Han doftade gott ändå. 🙂 Attraktionen fanns där. Möjligheten finns att den har blivit lite smått triggad av en del samtal under veckan, men den fanns. Hans blick… Den gör fortfarande precis samma sak som den brukade. Tränger rakt igenom och får mig att smälta. Det hjälper inte ens att bli förlägen och försöka fly. Blev lättad över känslan att om det här stannar vid vänskap, så är det helt okej. Var lite osäker på den biten mitt i allt virrvarr innan.

Jag kan bara inte sluta le. Vissa sitter här och doftar gott. 😉 En timme är alldeles för kort tid.

En hysterisk syster är på väg hit.

Dagens favorit: Pink – Who knew

3 Comments

Leave a Reply to Jan-Feb 2005 Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.