Kaffemonster

Skrämseltaktik

Vad jag har lurat mig själv. Tomheten har lurat mig. Just nu skulle jag föredra tomheten. Att inte ha några känslor alls. Tomheten fick mig att tro att jag inte hade det. Att jag var säker.

Det blev farligt rätt fort. Var det för att tomheten lämnade mig? Eller är det hormonerna som gjort mig så känslig bara sådär? Är det kanske fullmånen som fick mig att bli galen? Vad förvånad jag blev när jag upptäckte vad det var som egentligen smög runt inom mig. Jag vet inte om jag omedvetet förträngt faktum, eller om jag bara inte har haft vett nog att förstå…

Vad handlar det om då? En viss herr ögongodis förstås.

Från början till slut. Någon dag efter jag träffat honom upptäckte jag att jag inte längre längtade en viss förbjuden sak. Var så glad och nöjd över det. Jag är över honom. Bra det för det skulle ändå inte sluta bra. Den förmodade anledningen till detta erkände jag för en vän, men efter det gav jag inte en tanke åt samma anledning. Jag funderade mest på vad det var jag fick titta och röra på.

I två veckor träffades vi nästan varje dag, och de dagar vi inte träffades var det kommunikation via sms. Inget allvarligt eller överdrivet gulligt. Mest anspelningar och trevande försök till att ha en anledning att träffas. Nåja. Överenskommet var det ju att vi bara skulle ha kul ihop. Och visst var det roligt. Hur mysigt som helst med massage i ljussken, bastande och småhångel i soffan.

Förra veckan förändrades det plötsligt. Min nyfunna goding skulle komma förbi på onsdagen. Eftersom vi inte träffats på ett par dagar såg jag verkligen fram emot det. Ovanligt nog hade det varit helt tyst om honom hela dagen. Så jag skickade ett sms och frågade lite. Näe. Han skulle inte komma för han hade fått besök. Jehopp. 😐 Jag blev så ledsen. Du anar inte. Så ledsen. Tankarna började flyga. Vill han inte träffa mig? Varför vill han inte träffa mig? Eh.. jo.. svaret var logiskt. Han fick besök. Duh! Fullmåne-hormon-galen måste jag har varit…
Vad förvånad jag blev över hur stor besvikelsen var. det var ju inte meningen att jag skulle känna nåt. trodde inte att jag skulle känna något. Vi var ju båda införstådda i att det inte skulle vara något allvarligt. Så vad sysslade jag med? Vad hände? Damn.

Nå. Vi skulle träffas på torsdagen istället. Bra. Då kunde jag kolla av läget, känna efter lite och blaha blaha. Samtidigt som jag kände att jag inte vill träffa honom. Jag blev redan ledsen en gång. Det räcker. Jag är inte villig att blanda in mina känslor så mycket att jag ska bli sårad. Jag vill egentligen bara fly. Inget mer. Men ändå… Han är ju så fin. Han luktar gott och jag trivs med honom (nej, vi nämner inga andra egenskaper). Men näh. Han avbokade igen. Jahaja. En gång är ingen gång, två gånger är en vana.

Den som väntar på något gott?? Den väntar ALLTID för länge. Och jag väntar inte. Jag har inte tålamod till det. Nej. Jag är inte beredd att spendera min tid till att fundera på detta. Mitt virriga inre har gjort en övertramp och jag vill inte ta konsekvenserna. Jag vill ju leva i min tomhet där jag kan hantera sånt här.

Tidigare har jag inte vågat erkänna för mig vad det var som fick mig att fästa vid honom. Vi skulle ju bara ha kul. Inget annat. När jag tänker efter så fastnade jag nog redan första kvällen. Det var så enkelt att prata med honom. Alla lära-känna-fraser var inte alls obekväma. Det kändes naturligt. Sättet han rörde mig på… Jag har svårt att hitta ord för att beskriva det. Varsamt och känslofullt, men ändå sensuellt och intensivt… Det är de närmaste ord jag hittar, men det räcker inte.

Två av de gångerna vi har sovit tillsammans har jag vaknat av att jag inte kunnat röra mig för han håller om mig så hårt. Jag måste erkänna att jag var smickrad och tog åt mig av det. Men jag kunde ändå inte låta bli att fundera på om det verkligen var mig han höll om…

Det var rätt bra att vi inte träffades på 1,5 vecka. Jag fick analysera i lugn och ro. Komma tillrätta med ett och annat. I torsdags när vi träffades blev jag så lättad över hur det kändes. Det kändes egentligen inte alls. Skönt! Vetskapen om att jag kan fortsätta träffa honom helt utan risken att bli sårad var skön. Att dessutom få mina aningar bekräftade var befriande. Lite sur över att han inte kunde kläckt ur sig det tidigare är jag, menmen. Det var skönt att få veta sanningen och det var skönt att veta att mitt vacklande berodde på hormonrus. Pms och fullmånemagi samtidigt är livsfarligt tydligen. 😐

I ett svagt ögonblick ville jag nog gärna placera honom i den där bilden jag har… Han hade nog passat bra där. Jag visste inte. Jag visste ärligt inte att jag var så pass förtjust i honom. Nåja… han förstod aldrig min humor ändå. Det var roligt medan det varade.

Återigen frågar jag mig; var finns den som får mig att lyfta ordentligt? Var finns den som är villig att stanna kvar tillräckligt länge för att beskåda det?

Jag är ledsen att behöva säga det. Men det kommer inte att vara någon av dem som för tillfället bosatt sig i mitt hjärta. Ingen av dem. De är inte det jag söker. So get out of my head then! Visst. jag har egenskaper som jag har insett att bidrar till att jag inte ses som flickvän material… men kan inte dessa egenskaper också vara positiva?

Nä, jag får vackert vänta till januari 2009 innan det dyker upp någon som platsar i min bild. Damn. Det är ju ett år dit! Å andra sidan kanske det inte är något att se fram emot. Det går väl bara åt helvete då med, precis som det har gjort hela det här året.

Om vi tänker på hur det här året har varit… Det började bra med en pojkvän som dök upp ur ingenstans. Jag blev förälskad på en sekund och jag visste att jag älskade honom innan vi ens träffades IRL. Nåja. Det varade i ett par månader och så gick det åt helvete. Fast vi inte hade någon som helst kontakt, tog det nästan ett halvår att komma över honom.

På försommaren hittade jag en gammal bekant som jag inte träffat på typ 10 år. Vi började ses, och givetvis skulle jag gå och bli lite smått förtjust i honom. Typiskt. Och herr jobbadygnetrunt hade förstås inte tid att träffas mer än en gång i månaden. Sånt kan bli lite besvärligt i längden. Han var förresten över och fikade idag. blev lite förvånad när han hörde av sig med tanke på att vi inte haft nå kontakt på ett par månader.

Som tur var blinkade min msn en måndag i juli när jag kom hem från jobbet. Mr jan-feb 2005 fick mig att glömma att jag ens varit intresserad av jobbadygnetrunt. Gamla känslor rördes upp, nya kom till och jag var bara lycklig. (nåja, någon sida bakåt står det att det var en drös med andra känslor med i leken, men det kan du läsa om där 😉 ) Hoppades ju på att jag skulle få honom för mig själv, och det såg lovande ut en stund. Men the history har en förmåga att upprepa sig. Så var fallet med jan-feb 2005 också.

I slutet på augusti fick jag upp ögonen för herr förbjuden. Det tog ända till slutet på september innan jag erkände för mig att jag nog var lite kär i honom. Pang, sa det, och jag hade inget val. Damn. Han lyckades med konststycket att göra mig kär, trots att han är någon jag absolut inte borde ha mer än vänskapliga känslor för. Det var inte förrän här jag kände att jag verkligen kunde släppa herr pojkvän och jan-feb 2005. And yet, den enda utvägen med herr förbjuden var inget bra kommer ur det och att jag KOMMER att må dåligt.

Och så har vi ögongodis. Som sagt, han fick mina tankar bort från förbjuden, och råkade för en stund föra mina tankar till sig själv. Den här hanterade jag dessutom helt på egen hand. En kväll av nedstämhet följt av en veckas tankar och allt var som vanligt igen. Nå. En kompis ord hjälpte lite på vägen. Han tyckte att jag borde ha någon bättre, så ut och leta bara. Skulle jag inte hitta något, så kan jag ju roa mig med ögongodis en stund till. Hehe. Jag har inte bestämt mig för om jag ska ta åt mig av rådet.

Det är skönt att komma över någon. Även om det verkar bli lättare varje gång, så vet jag inte om jag är villig att gå igenom det här nästa ojämna år. Jag ska hålla utkik efter januari 2009, men är han inget att ha så lägger jag ner verksamheten.

Man måste roa sig med många prinsar innan man hittar sin groda. Hoppas att januari 2009 är grodan!

Yeah… där försvann min värdighet. Igen. Så. Är inte detta skrämmande så blir jag imponerad. 😉

Dagens favorit:
“Won’t you lift me up, lift me up or else I’ll never stop. Don’t you leave me alone. I’ve been through hell, now show me heaven.” (Takida – Losing)
“If it’s not what you’re made of, you’re not what I’m looking for” (Lucie Silvas – What you’re made of)

 

2 Comments

  • sanna

    jag har kysst många grodor som för ett ögonblick blivit prinsar för att senare förvandlas till fula paddor! Så fortsätt kyssas för en dag kanske prinsen består!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.