Vrålande tystnad

Det är tydligen så att jag behöver ett par dagar på mig att få landa efter en Oslo-resa. Sortera alla intryck, tankar och känslor. Jag behöver tydligen låta ruset lägga sig lite innan jag ens kan berätta om hur det var.

Jag kom hem tidigt på nyårsaftonsmorgonen. Vet du hur underbart tyst och öde Västerås är klockan 5 på morgonen? Trött, frusen och lite lätt förvirrad gick jag och släpade väskan efter mig på vägen från stationen till jobbet. Gick bara och njöt av tomheten. Tomheten utanför mig. Inom mig var det långt ifrån tomt. Allt det jag i skrivande stund sorterar i rätt fack härjade runt. Det var seriöst festande på gång bland alla mina tankar. Tänkte på veckan som varit, alla härliga stunder. Ångrade några mindre härliga stunder (ja… vi grälade lite 🙁 ). Kände fortfarande doften av honom, känslan av honom. Då och då stördes mitt flytande av praktiska tankar såsom “bara jag inte behöver skrapa rutorna” eller “det hade vart smartare om vantarna varit på händerna istället för i väskan”. Tystnad i Västerås, högljutt inom mig.

Nå. Precis som promenaden genom en öde stad, så ser det ut som att någon timmes sömn hos mormor tidigt på morgonen blir en tradition. Som förväntat, så handlade mormors första fråga om hur det var i Oslo. Bra, det var bra. När jag väl kom till jobbet ett par timmar senare fick jag samma fråga. Svaret var också detsamma. Varifrån frågan än kom, så var svaret att det var bra. Bra? BRA?? Bra är en underdrift! Det var hur underbart som helst! Av någon anledning kan jag ännu inte förmå mig till att berätta hur härligt det var. Att berätta om vad jag myser åt helt för mig själv när jag får den frågan. Jag misstänker att det kan vara så att berättandet för någon tar för mycket tid från att jag ska få vandra bland mina minnen i lugn och ro…

“…It’s gonna take a superman to sweep me off my feet…” Mmm…. I think I found my superman…

Dagens favorit: Eagle eye cherry – Save tonight