Kaffemonster

Reiki, första behandlingen

Svaret på en frågan “hur mår du?” förväntas alltid vara “bra”, “okej” eller något annat kort och enkelt med positiv klang. Till och med de gånger frågeställaren vet att personen som ska svara på frågan inte mår bra, förväntas svaret vara åt det positiva hållet, att nånting är på väg att bli bättre eller att man åtminstone inte lider så mycket av situationen utan hänger tappert kvar och gör det bästa av det. Den enda gången det är helt okej att öppet berätta för någon hur jävla illa allting är, är när läkaren frågar hur man mår. Inte ens då vill man visa sig svag och vara ärlig med hur dåligt allting är. Nej, utan man sitter där försöker låtsas som att inget är så illa som det verkligen är…

Åtminstone gör jag så. Det är lite farligt att må dåligt, och låta någon veta det. Jag vet inte hur jag ska förklara hur jag egentligen mår. Vilka ord ska jag använda för att bäst beskriva hur det är, utan att låta alldeles för idiotisk. Jag vet ju vad jag vill förmedla, jag vet ju hur jag känner och tänker. Jag hittar inte alltid orden som behövs för att få någon annan att förstå hur det är. (Jag tror att det är just här det har brustit i kommunikationen mellan mig och min läkare. Jag kan inte riktigt berätta så att han förstår vad jag menar).

Därför var det så skönt att bara få sitta medan den rödhåriga kvinnan framför mig berättade för mig hur jag mådde. Riktigt skönt var det att inte behöva leta efter ord, att inte tveka och fundera över hur gnälligt allting egentligen låter. Jag satt där på massagebänken, häpen och imponerad över hennes träffsäkerhet när hon förklarade med exakta ord den kaos och smärta jag går runt och bär på. Vilken lättnad det var att få bekräftat att allt det jag upplever faktiskt är äkta, och inte något min sjuka fantasi har hittat på. Jag håller inte på att bli galen.

Terapeuten gjorde allting verkligt och satte ord på det jag inte kunnat när hon berättade för mig hur trött jag är konstant, och att den vansinniga tröttheten bland annat beror på att jag inte får ordentligt med sömn för att tankekaoset och alla drömmar inte låter mig sova. Hon berättade också vilket företag det faktiskt är att få den minsta uppgift genomförd. Det är så sant. Att duscha, att laga mat, att handla, att ens komma ur sängen kräver stor koncentration och ansträngning. Fortfarande, efter tre månaders sjukskrivning och vila, är det jättejobbigt.

Hon tog upp saker som ligger där under ytan och stör. Yrseln och illamåendet. Den förfärliga glömskan. Huvudvärken. Spänningarna och värken i axlar, nacke och rygg. Andningssvårigheterna. Domningarna i fingrarna och trycket i bröstet. Smärtan i höfter och fötter… Allt tog hon upp. Skavanker och fel som jag har haft så länge att jag vant mig vid dem, lärt mig leva med smärtorna och nästan glömt att de ens finns där.

Det var befriande att få dela hela kaoset med någon som upplevde det lika verkligt som jag. Och allt detta INNAN själva behandlingen påbörjades! Jag var otroligt imponerad och när jag lade mig på massagebänken fanns det ingen anledning för mig att tvivla på kvinnans förmåga att läka.

Eftersom jag uppenbarligen inte vill blotta mig och tidigare erfarenheter hindrar mig att slappna av om jag måste göra det, så skulle jag ligga på sidan. Medan den rödhåriga kvinnan jobbade med att plocka bort dåliga energier (jo, hon plockade verkligen, precis som man plockar ogräs i rabatten. Plockar och kastar bort.) fortsatte hon att se rakt in i min själ och bevittnade sådant som jag duktigt förträngt och glömt bort.

Utan att tveka konstaterade hon att jag har blivit misshandlad. Både fysiskt och psykiskt. (Mjo, det är inte en tillfällighet att Sara Vargas bidrag i melodifestivalen träffade rakt i hjärtat.) Hon konstaterade att många av mina nutida beteenden bottnar däri, i strypgrepp som hände på den tiden då jag levde i detta. Det, att jag gärna sitter med armarna i kors eller håller handen vid hakan. Att jag inte sover på rygg utan ihopkrupen på sidan, allt för att skydda halsen… Hon såg åtminstone ett av misshandelstillfällena med detaljer som inte ens jag kommer ihåg. Hela min kropp minns och vet att det hon säger är sant, men jag kan inte komma ihåg själva tillfället.

Försiktigt undrar hon om det var så att jag tog tillbaka anmälan den gången. Jo. En gång gjorde jag det. Vilken av gångerna det var, vet jag inte. Varför jag gjorde det, verkar så dumt nu. Det var så många gånger, och allt flyter samman till en enda röra. Jag minns inte vad som var när. Allt är så overkligt nu, så det kunde lika gärna ha varit en saga bara.

Vid det här laget har min kropp börjat läcka. En del av det jag så noga gömt undan för både mig och omvärlden har kommit fram, och jag bara grät och grät. Helt ofrivilligt. Jag kände mig inte berörd på något sätt, jag var varken ledsen eller arg, men ändå sprutade tårarna som aldrig förr. Tydligen så fanns det en knapp man kunde trycka på för att släpa lös helvetet.

Märkligt det där. Kan det verkligen vara så att händelser som inträffade för länge, länge sedan, fortfarande har så stor inverkan på mitt liv? Det här är saker som jag anser att jag har lagt bakom mig och som jag längre inte funderar över. Jag har inte förlåtit, men delvis glömt och “gått vidare”. Jag håller inget emot någon längre, utan litar på att karma gör sitt jobb och biter den i arslet som förtjänar det.

Den rödhåriga kvinnan sa att jag skulle tänka på att folk faktiskt inte vet om detta. Att folk inte har en aning om vad jag har gått igenom. Det kändes väldigt tröstfullt, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den uppmaningen…

Det var en exceptionell kvinna det där, den rödhåriga jag var hos. Som värsta medium! Det är med blandade känslor jag ser fram emot tisdagens session! 🙂

 

3 Comments

  • Jonna

    Allt som hänt för länge länge sedan sätter sina spår. Om man tänker på vad man har för beteenden, hur man agerar, hur man reagerar i situationer och att man inte kan sätta ord på det och att man undrar varför man reagerar som man gör. Ibland över “löjliga saker” och kan bli förvånad över hur starkt man tar det. Mycket är kopplat till saker som hänt för länge länge sedan men man minns inte i vilka situationer.

  • Kirsi

    Ja… så är det nog. Märkligt det där. Hur ska man veta att man bearbetat saker tillräckligt så att man kan lägga dem bakom sig utan att de kommer och spökar igen?

  • Sis who comes home soon

    Det gör dem inte efter att man behandlat dem…. hon kasta ju bort all dålig energi 😀

    Styrke Kramar till dig gumman…. ses snart <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.