En död pixel

Jag är så trött, så trött. Jag skulle kunna sova dygnet runt, men ändå inte få tillräckligt med sömn för att få känna mig utvilad. 

Jag har varit här många gånger tidigare. Den envisa tröttheten kommer efter den hemska sorgen men före den normala lyckan. Allt går runt, allt kommer i vågor, allt följer samma mönster.

Det är efter tröttheten, när allt börjar kännas som vanligt, som jag alltid tror att allt är på väg att bli bättre, att jag snart får känna mig frisk. Den känslan varar i ett par veckor. Ända tills den plötsliga vändningen kommer och för med sig mörker och skuggor. Det är då jag är så ledsen att jag inte ens kan gråta. Det är då paniken kommer. Det är då jag är livrädd…

Men nu, nu är jag bara så trött. Jag orkar ingenting, vill ingenting. Det enda som känns behagligt är att ligga ner och titta på film. Just nu, på datorn. Jag orkar inte koncentrera mig på handlingen direkt, ligger mest och stirrar på den där döda pixeln och väntar på att sömnen ska komma igen.