Kaffemonster

Beskrivning av att gå in i väggen

Via facebook hittade jag följande blogg: http://ninajohangarden.blogg.se/2005/september/att-ga-in-i-vaggen-del-1.html

Den artikeln beskriver så bra hur det har varit (och fortfarande är till en viss del) för mig. OM jag kunde ha hittat rätt ord, och rätt energi för att beskriva min situation, så hade det låtit nästan exakt som Ninas text.

Just att det börjar så diffust med “bara” något som av mig tolkades som förkylningar, magsjuka, feber med tillhörande yrsel m.m. Något som gjorde att jag var tvungen att stanna hemma från jobbet och på så vis hamna ännu mer efter och bli ännu mer stressad av att ligga efter… Att konstant glömma saker, ord och meningar. Att inte höra eller förstå vad folk säger. Långa och djupa suckanden, ibland i desperata försök att mota bort känslan av att inte kunna andas, andra gånger för att kroppen skrek efter syre (kan jag säga såhär efteråt, förra hösten tolkade jag det som trötthet och tristess). Sömnlösheten och mardrömmarna. Tröttheten som följde, tröttheten som berodde på både yttre och inre stress. Alla krav, både verkliga och inbillade… Allt, alla symptom som hon, Nina, beskriver är de jag hade och har…

Så är det att gå in i väggen. Så är det när depression och bipolaritet släpps lös efter många långa år av instängdhet. Läs hennes blogg. Läs och försök att förstå hur det är. Det blir så mycket enklare för alla inblandade när förståelsen finns och situationen kan hanteras med ödmjukhet.

 

4 Comments

  • roffe

    ja du jag är där i väggen så att säga,från att varit en enerisk människa till att bli total sunk
    jag har fått veta att jag har minst 2-4 års arbeta att komma tillbaka,dej gör så ont att veta så lång tid
    samt att få förstår en,och vad man går igenom

  • Vidde

    Oj, det där med att snubbla omkring som att man vore full. Check. Det där med att inte orka andas ordentligt och sucka… jodå. Inte orka med andras liv för att man inte hinner med sitt eget. Check.

    Tur att jag lade ner allt fritids-stress samt slutade nojja över att jag inte kom dit jag ville i den takt jag ville på jobbet, annars är det ju rätt uppenbart vart jag var på väg. Rätt läskigt eftersom jag visste det, men ändå förstod jag inte vad jag höll på med då.

    Jag fick ett par panik-attacker för mycket, och som tur var lyssnade jag på kroppen som försökte berätta för mig att jag behövde ändra på något. Och som tur var fanns det saker i mitt liv jag KUNDE ta bort. Förstår helt att alla inte har den lyxen…

  • Vidde

    Och så allt det där planerandet! Jag planerade ju in varenda minut för att vara säker på att jag skulle hinna med allt. För det fanns ju aldrig någon tid. För all tid var ju planerad tid och alltså redan förbrukad på förhand.

    Jag trodde man måste planera så mycket för att kunna vara effektiv. Kanske det, men det funkade inte.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.