Kaffemonster

Mer åt helvete än vanligt

Eller nåt. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska hantera livet. Igen.

Som ni vet så började då min tvåveckors tesperiod på jobbet förra veckan. Två timmar om dagen, i två veckor. Hur enkelt som helst, inga problem, tänkte jag. När jag säger “inga problem” så menar jag egentligen att det är sannolikt lite jobbigt och lite besvärligt sådär, men inget som man inte klarar om man bara biter ihop lite grann och ger sig fan på det. Och det var lite så jag kände. Inga problem. Jag mådde ju trots allt förhållandevis bra, det var lugnt överallt och jag hade fått vila upp lite extra i Kräkland.

Mmm, jo… “Inga problem” var bara början. Jag var naturligtvis nervös och orolig för hur jag skulle reagera när jag väl var på plats. Något som också var precis som förväntat. Det kändes rätt jobbigt med människor omkring. Såna som jag ev. skulle bli tvungen att prata med. Nu hade ju visserligen chefen min varit duktig och informerat alla om att jag kommer tillbaka och bett dem att inte fråga om saker som kan förvärra situationen för mig. Alla var också snälla och respekterade det, så jag har sluppit förklara hur jag mår och så.

Jag klarade fyra dagar. Varje dag fick jag anstränga mig ordentligt. Trycka ner paniken som ville komma fram hela tiden, svälja gråten som var närvarande hela resan till jobbet. Väl på jobbet pendlade känslorna och tankarna. Det kunde stundtals kännas rätt bra. Ibland vågade jag inte röra på mig. Ibland var jag tvungen att låsa in mig på toa för att pusta ut lite. Jag kunde inte ta mig för några arbetsuppgifter utan satt mest och stirrade på skärmen bara.

I helgen tog alla ansträngningar ut sin rätt. Orkeslösheten kom ikapp. Jag är alldeles matt och grötig i huvudet. Jag glömmer ord mitt i meningar, jag har svårt att ta mig för saker. Orkar inte lämna och hämta ungarna cyklandes eller gåendes, utan det blir med bil. Orkar inte klä på mig ordentligt, eller borsta håret. När jag ska lämna och hämta ungarna från skolan drar jag på mig ett par gamla mjukisbyxor och ett linne bara. Knatar ut utan behå med nassarna hängandes och fladdrandes lite hur som helst. På med en hatt och en lång rock bara. Jag ser ju ut som någon jävla 70-talsblottare… Jag orkar verkligen inte. Alla symptom från tidigare i år kommer springande så fort de bara kan. Jag är livrädd för att hamna tillbaka på den gamla nivån, som det var då i december, januari och februari när jag mådde som värst. Som det känns nu så är det verkligen på väg tillbaka dit. 🙁

Jag vet inte hur jag ska slåss mot detta… detta funktionshinder. För att det är så det är, det är så jag känner det. Detta är ett funktionshinder, detta hindrar mig från att fungera normalt. Jag vet egentligen inte ens vad det är som är den egentliga orsaken. Är det bipolariteten som är boven? Är det efterdyningarna av just det stressrelaterade “gå in i väggen”? Behöver jag mer vila eller behöver jag mer mediciner? Eller är det allt i ett stort fult kaos? När ska jag komma över allt det här?

Det är ju först nu i somras jag har kunnat börja bearbeta saker och på ett mer medvetet sätt arbeta för ett tillfrisknande. Tidigare har jag inte fungerat tillräckligt bra för att kunna göra det. Nu i somras mådde jag bättre. Något som just nu känns så långt borta. Helt förstört. Bara för att jag ville visa för både mig och världen att jag kunde fungera trots allt. Det kunde jag inte. Jag borde ha lyssnat bättre på min reikitant.

Hon på försäkringskassan, hon som har hand om mina saker, hade ringt och lämnat ett meddelande på mitt mobilsvar. Hon tyckte nog ändå att det är säkrast att avbryta hela arbetsprövningsförsöket. Men känns ju så illa att “ge upp” nu när alla är så goa och stöttande på jobbet. De gör verkligen allt för att underlätta för mig. Guld värt, verkligen!

Jävla skit. 🙁

 

5 Comments

  • jonna

    Det är helt ok att känna så här. Jag vet att det är jobbigt just nu och det ska det vara också med tanke på det du går igenom. Det går i vågor som berg och dalbana och det kommer att göra det tills man hittar balansen. Du ” ger inte upp” du visar bara din styrka i att våga visa dina känslor och göra det som känns bäst för just dig. Att våga vara sårbar.

    Jag älskar dig och finns här för dig.<3

  • Sanna

    Snälla du sluta nu, du trycker ju ner dig själv. Det är absolut inget fel i att må dåligt, alla gör vi det ibland, men ju mer man inte tillåter sig själv att må dåligt och bara slår bort sakerna desstå värre blir det. Du skall aldrig nånsin godkänna att göra saker som får dig må dåligt. Du måste lära dig att lyssna mer på dig själv och lära dig att det är inte “att ge upp” att inte kunna slutföra något utan att du har varit jäkligt starkt av dig som faktiskt försökt, men samtidigt känns det inte bra och kroppen och alla sinnerna reagerar sådär då skall du stolt ställa dig upp och faktiskt säga att jag har försökt men jag klarar inte detta och gå hem och läka färdigt. Försök inte vara någon superkvinna som kan allt för det är en påhittad person som inte finns, du är perfekt som du är, du är stark och modig, du kan allt men låt det få ha sin tid… Det är inget fel att visa att man mår dåligt, det är en styrka som visar att du lever och att du kan ta dig genom allt för du ger inte upp. Du har varit grymt duktig och jag beundrar dig för din styrka och ditt mod även fast du mår så dåligt, att du vågar se frammåt och kämpa för att må bätte.

    Ge aldrig upp gumman och våga be om hjälp och stöd för vi finns här för att fånga dig när du faller och bär upp dig när du inte själv orkar stå.

    Många varma kramar Sanna

  • Kirsi

    Tack ni båda. <3 Jag blir alldeles tårögd och varm i bröstet när jag läser det ni har skrivit. Vetskapen om att ni (och en del andra) finns där och stöttar mig när jag verkligen inte kan fungera själv, är till stor hjälp många gånger.

    Tack. <3

  • mamma

    Jag tycker du klarat dig galant hittills <3 Du FÅR må dåligt utan att någon ska bry sig och du vet att det kommer att bli bättre, bara du får vila. Du vet att du kan komma när du vill o jag försöker hjälpa så gott jag kan, iaf med hemma sysslorna <3 Många styrkekramar

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.