Kaffemonster

Fifan säger jag, fifan

Jag var hos kuratorn idag. Fy helvete. Det besöket slog ned mig totalt. Eller nästan helt. Jag står fortfarande och jag överlevde för att berätta om det, men så mycket mer är det inte. Jag mådde så dåligt när jag lämnade affektiva mottagningen att om jag inte hade haft en sån avsky mot självmordsbenägenhet som jag har, så hade jag nog styrt mot ett träd eller så. Fy fan, jag tror inte ens att jag mådde såhär dåligt som när jag mådde som sämst här i vintras. Det var tur att jag hade en Reiki-tid direkt efter, så att jag kunde få prata om det.

I min värld är en kurator någon som hjälper en. Någon som lyssnar, stärker och ökar läkningsprocessen. Någon som får en att tänka i andra banor, fundera på saker och kommer med konkreta råd. Den här kuratorn gjorde inget av ovanstående. Han var nedlåtande och med i princip varje ord som kom ur hans mun tryckte han ner mig mer. Han påpekade flera gånger att jag är överviktig. Inte för att han ville kalla mig tjock eller nåt, utan det var bara så uppenbart att jag är överviktig.

Jag fick inte vara mig själv och reagera på hans befallningar på mitt eget sätt. Jag fick till exempel inte skratta om jag inte tyckte att något var roligt. Jag som har skrattet och skämten som en naturlig “försvar” när jag känner mig obekväm. Visste ju inte hur jag skulle bete mig. Han avbröt mig konstant för att leda in på samtal han ville föra, när jag sedan sa något så upprepade han endast en del av det med sin egna lilla “touch” av det hela. När han undrade hur jag mådde så började jag berätta om de senaste veckornas händelser som ju låg nära till hands. Jag berättade om att jag inte klarade arbetsprövningen för att det blev för mycket stress, något som ledde till ett ordentligt bakslag tillsammans med skuldkänslor och känslor av misslyckande. Hans så uppenbart nedlåtande kommentar på detta var: “Så du menar att du är här för att du tror att du har svikit dina arbetskamrater??” Ehh… ja, det är ju en sak av miljoner… Han ville inte lyssna på mina anledningar lika lite som han ville lyssna på de framsteg jag faktiskt har gjort.

Detta är ju ett beteende jag såväl känner igen. Jag har levt ihop med en likadan i flera år. Min kurator ska vara någon jag har förtroende för och som jag öppet kan vara ärlig emot. Om jag nu vill genomgå denna typen av förnedring så vänder jag ju mig till mitt ex inte min kurator! Flera gånger under besöket blev jag ledsen eller arg och hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Det fick jag ju heller inte göra. Vi var minsann inte där för att göra som jag ville, utan göra som jag behövde. Och om jag inte visade känslor så fanns det heller ingen anledning att fortsätta med behandligen.

Ja, jo, jag är medveten om att lite ont måste det göra när man bearbetar saker, känslor måste fram och tårarna ska inte hållas tillbaka. MEN (ett stort jävla men!) detta är inget som kan åstadkommas på befallning, via kränkningar, hot eller imitation av misshandlande föredetting. Den där karln, som kallar sig utbildad kurator med inriktning psykoterapi, kommer aldrig någonsin att få mitt förtoende. Jag kommer aldrig att berätta något personligt för honom, inte vad jag känner och inte vad jag har gått igenom. Inte bara på grund av att jag inte vill, utan även för att min kropp är så jävla smart. Den vet att jag inte vill berätta, så den låter mig heller inte veta VARFÖR jag känner saker jag inte vill berätta. Som idag, när jag satt och var ledsen hos honom där på affektiva mottagningen, jag grät och grät, men jag hade ingen aning om varför. Nu, fem timmar senare, vet jag att det var på grund av att jag kände igen hans beteende så att inte bara de uppenbara förolämpningarna gjorde ont, utan även de som finns kvar i minnet…

Min reikitant satt med hakan i bordet och var helt förbluffad över att det finns såna där typer i kuratorsyrket. Mmm… de finns lite här och var har jag sett. Kanske var denne kurators mening att just med sådant beteende locka fram vissa minnen så att de kan bearbetas… Men vad tänker han göra nästa gång, kasta mig i väggen?

Nej, imorgon ska jag ringa och avboka mina tider med den här kuratorn och be om en ny. Jag tycker inte att jag ska behöva må sämre när kommer från kuratorn än jag gjorde när jag åkte dit.

 

6 Comments

  • The crazy one

    Nu förstår du varför jag bytte flera gånger och till slut slutade gå hos sånna idioter…. men det ska tydligen vara så att ALLT ska dras upp för att man ska kunna gå vidare, men du gör som magkänslan säger, vill du avboka allt så gör det….

  • Kirsi

    Visst kan jag hålla med om att ALLT ska dras upp, MEN jag vill göra det i min takt och med någon som jag känner förtroende för. Någon som förtjänar mitt förtroende.

  • Jonna

    *GRRR* vilken jävla idiot. Så där ska dom inte ens bete sig. Dom ska lyssna och inte trycka ner. Jag tror han skaffat det där yrket enbart för att kunna sätta sig på dom som är sårbara.

    Javisst att det ska göra ont att gå igenom saker men det ska kännas bra att prata med den du går hos. Så som det känns när du är hos din reiki-tant.

    Jag hoppas verkligen du hittar någon du kan anförtro dig åt. Någon som är bra på att lyssna och komma med råd.
    Det ska kännas helt naturligt och bra när man pratar med någon.

    Finns här om du behöver prata av dig.

    Stor Kram

  • Annica

    Oj vilken idiot, jag tycker Inte du ska gå dit, han har tydligen nå fel själv, inte lite fel heller!!!!!!
    Jag har oxå försökt prata med en men det gick inte heller bra.
    Finns här för dej!

    Många kramar Annica

  • mamma

    Usch 🙁 Hoppas du inte går dit nå mer och att du hittar någon du kan lita på! Det finns ju dom som tror att bara för en utbildning ( eller som pappa skulle säga, inbillning ) så får man bete sig hur som helst!!! Kram

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.