Kaffemonster

Hjärnkoll

Här trodde jag att jag skulle få en tråkig morgon bestående av endast för lite kaffe och meningslöst stirrande på skärmen. Vad skönt att jag hade fel! Jag hade fått ett fint mail som bekräftade att jag nu är listad som en supporter på hjarnkoll.se. Så roligt! Nu fick jag helt plötsligt något meningsfullt att blogga om. 😀

Sedan jag gick in i väggen, ramlade ner i djup depression och fick stämpeln bipolär i pannan, har jag automatiskt dragits till sajter som handlar om just såna saker. Om psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar. Hjärnkoll är en av de bättre sidorna. Istället för att bara kort och gott informera om vad olika diagnoser betyder och hur dåligt den drabbade mår, så jobbar de aktivt för att sprida kunskap om psykisk ohälsa i syfte att få psykisk ohälsa socialt accepterat. Ett arbete som är så viktigt och framför allt nödvändigt.

Det är fortfarande väldigt tabu att prata om psykisk ohälsa. Man ska inte prata om det, man ska inte fråga om det, man ska inte söka hjälp för det. En psykisk sjukdom verkar vara detsamma som en galen seriemördar-kannibal. Ingen vill ju klassas som en galen seriemördar-kannibal, så mår man dåligt så biter man bara ihop och hoppas att det går över. Till läkaren kan man inte gå, för då måste man ju prata om det. Och pratar man om det så kan grannarna få veta, djungeltrumman är igång på två sekunder och vips så är man en seriemördar-kannibal. Jag var själv där en gång. Jag skulle inte gå till läkaren med mitt dåliga mående, utan det skulle gå över självmant. När jag väl tog mig till läkaren så skulle jag ju inte ha mediciner, för de kan man bli beroende av. Den illusionen kunde jag hålla rätt länge, medan måendet blev sämre och sämre, fick ny kraft av yttre påverkan (jobbstress exempelvis) och slutade sedan i ett totalt sammanbrott. Jag hade inget annat val än att acceptera en sjukskrivning och mediciner i massor.

När jag väl insåg faktum att jag lider av psykisk ohälsa, av depression blandat med stress-symptom, så har jag varit öppen med det. Jag hyschar inte om mitt tillstånd eller de mediciner jag måste ta för att över huvudtaget fungera. Denna ärlighet får en del folk att skruva på sig. De vet inte vad de ska säga eller hur de ska bete sig. Oftast försvinner de rätt omgående efter att ämnet berörts. Folk är väl rädda för att få huvudet avbitet. Jag antar att det är så det är att leva med psykisk ohälsa.

Psykisk ohälsa. Varför heter det psykisk ohälsa? Säger man det tillräckligt mycket så tappar det hela sin mening och låter bara skumt.
Psykisk ohälsa, psykisk ohälsa, psykisk ohälsa… är det för laddat att säga psykisk sjukdom? Är det mindre negativt att säga ohälsa istället för sjukdom? Vem är det som ogillar termen psykiskt sjuk, den sjuka eller den friska?

Nåja. Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för att nå ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se.

 

2 Comments

  • mamma

    Kul att du hittade nåt 🙂 Varför ska folk skämmas för diverse sjukdomar…psykiskt eller inte, hiv eller aids, vilken sjukdom man än har, är man fortfarande samma människa med känslor, behov av vänner m m! Att det finns folk som dömer en som är sjuk är nog själva sjuka på nåt sätt, men det finns ju folk till allt. Du är du, oavsett stämpel på pannan 🙂 och vi älskar dig för den du är <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.