Fredag, tydligen

Tabletterna säger att det är fredag idag. Tänk att det fanns en tid då jag kunde känna glädje över det. Det ska ju vara lite wohoo-känsla över fredagar. Ja, ni vet hur det är. Precis som den lugna lördagen, ångestfyllda söndagen, helvetesmåndagen, neutrala tisdagen, nästan-fredag-onsdagen, tidsfördrivstorsdagen och åter wohoo, det är fredag! Tidigare kunde jag känna de olika dagarnas karaktär. Nu är allting bara samma jävla sörja. Den enda gången som en fredag är viktig och speciell är den fredagen som ungsingarna kommer hem, och då är det ju inte fredagen i sig.

Samma jävla sörja. Det enda som indikerar att dagarna ändrar sig är antalet tomma fack i dosetten. Den håller koll åt mig och visar hur många dagar det är kvar till nästa påfyllning. Sju dagar kvar, kan inte sova, har inte ro att vara still, ingen ork till något. Fem dagar kvar, kan inte sova, har ingen ro i kroppen, kan inte göra någonting. Fyra dagar kvar, kan inte sova, kan inte vara still, orkar inget. Tre dagar kvar, ingen riktig sömn nu heller, det går inte att ligga still, kan inte göra något… Det är bara samma jävla sörja. Samma sörja!

Om jag nu mot förmodan skulle vilja ta mig ut och kanske bara åka runt lite för att slappna av och pusta ut, så kan jag inte göra det. Jag har inga jävla vinterdäck, för de sitter inlåsta i något jävla däckfängelse. Jag orkar inte göra något, jag vill inte göra något, men om jag ville och orkade så kan jag inte för däckhelvetena. Och kom inte med att jag ska promenera eller cykla, för det går inte. Då är jag ju ute i det öppna och det går inte. I bilen är jag trygg i min ensamhet.

Äh, dra åt helvete. Fredagens tabletter tagna. Nu är det bara att vänta till imorgon och sedan söndag för att tömma pillerlådan och fylla på med nytt.