Kaffemonster

Ångest

Ångest. Ångest, ångest, ångest, ångest. Ångest. Helvetes jävla ångest.

Går inte att sova bort den. Går inte att medicinera bort den. Går inte att mota bort den. Går inte att ignorera den. Jävla förbannade ångest. Nu har den tagit ett ordentligt tag och vägrar släppa. Ångesten.

Vi åkte hit till Säter igår, jag hade stora förhoppningar om att ångesten skulle lätta när jag får vara i tystheten. Det hjälpte inte. Vi kom in på svåra samtalsämnen som väckte hemska, hemska minnen. Det hjälpte absolut inte. Tvärtom, samtalet öppnade upp alla de sår jag försökt täcka över och lät ångesten rinna ner och infektera dem. Helvetes förbannade ångest.

Jag vill inte åka hem. Jag vill inte vara vaken. Jag vill inte titta på film. Jag vill inte. Ingenting. Jag vill inte. Jag vill inte ha kvar denna vidrigt vidriga ångest!

Nu kan jag ärligt säga att jag förstår varför folk tar livet av sig. Nej, jag tänker inte ta livet av mig. Jag säger bara att jag nu förstår något som jag tidigare har sett som lika vidrigt som denna känsla!

 

2 Comments

  • jonna

    Ju mer du öppnar upp dina sår och pratar om dom desto snabbare kommer dom läka. Jag har nu gråtit nästan varje dag i två års tid. Jag haft sådana här dagar som dig om och om igen. Det känns nattsvart. Ta en sak i taget. Prata, gråt, skrik och jag lovar dig att det kommer kännas bättre. Så prata, gråt, skrik, krama ett träd det kommer lätta och låt det flöda fritt. Desto hemskare det känns desto snabbare kommer det släppa om du tillåter. Finns här alltid.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.