Kaffemonster

Genom bloggen och vidare

De senaste dagarna har jag spenderat lite tid att läsa igenom gamla blogginlägg och jag blir alldeles bestört av hur mycket elände jag har skrivit om. Det är bara depressioner och dåligt mående, rakt igenom. Sedan bloggens start 2007 har jag bara varit varit förvirrad, inte vetat hur jag ska vända och vrida på saker, hur jag ska hantera livet med allt vad det innebär. Det är så uppenbart att jag inte har haft en aning om hur jag ska hantera alla mina tankar och känslor. Hela min tid har upptagits av att försöka manövrera vardagen genom storm efter storm. Vardagen, som skakades om vid minsta lilla förändring.

Även om jag minns hur det var, jag minns känslan av hopplöshet och det konstanta trevandet efter mening och framför allt kontroll, så känns det så overkligt. Så långt borta, det känns nästan som att det inte var jag utan jag läste bara om någon annans sorgliga tillvaro. Visst mår jag fortfarande dåligt alldeles för ofta, men det är inte samma desperation efter någon form av lugn. Denna desperation och förvirring som genomsyrar så gott som varje inlägg rakt igenom 2007, 2008 och 2009, känner jag knappt igen.

Nutidens ångest och panik kan jag ändå sätta ord på. Jag har lärt mig att hantera känslor och tankar med ett lugn som jag inte har haft förut, även när allting egentligen känns hopplöst. Ofta ser jag ändå logiken i ångesten, dag för dag hittar jag orsaker till den och vad som utlöser den. Jag vet att jag har en stadig grund nu. Jag kan ta till mig mina erfarenheter och jag vet att det hemska går över förr eller senare. Jag har en fin familj som fångar mig när jag faller, jag har en terapeut som ger mig goda råd och kommer med smarta reflektioner. Jag behöver inte vara rädd längre. Kaoset är inte så ohanterligt längre.

På reikin idag fick jag höra att jag har vuxit mycket (nej, inte på bredden) och kommit väldigt långt i läkandet. Jag håller med. Se bara på skillnaderna i blogginläggens karaktär. Min självkänsla har sakta börjat sin vandring uppåt. Jag ser inte längre mig själv som något som ligger och skvalpar på botten av näringskedjan. Jag är värdefull, inte bara för mig själv, utan även för min familj. För mina vänner också hoppas jag.

Jag känner mig heller inte så obekväm i min kropp som jag brukade göra, trots att jag nu är tjockare än någonsin. Min fina sambo påminner mig ofta om hur vacker han tycker att jag är. Hans uppfattning och min uppfattning (som är ganska mycket lägre än hans ändå) är liksom de enda som räknas. Det känns liksom gott nog, jag känner inget behov av annan bekräftelse.

Jag är min egen nu, inte längre min egen slav, utan bara min egen. Är inte livet underbart? 🙂

 

3 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.