Kaffemonster

Knäckebrödssmulor

Slut på mjölk, slut på kaviar och knäckebrödssmulor överallt. De små jäklarna smyger sig in överallt.

Jag hade tänkt att inte ta en nattkaffe idag, trots att alla fingrar längtade till tangentbordet. Om jag skulle orka, när datorn blev ledig, så skulle jag bara skriva lite kort. Utan kaffe. Ha! Att jag ens försökte intala mig att det går att skriva utan kaffe. Vem kan syssla med sådana dumheter?

Jag har varit död idag. Orkeslös. Tom. Deprimerad. Det är bara ångesten, som tycks gilla mig väldigt mycket, som har gett sig tillkänna. Hela världen har varit dimmig. Det är en tjock dimma, som jag inte kan se igenom.

Det är illa nu, väldigt illa. Jag har varit deprimerad i två-tre veckor. Jag orkar ingenting. Jag missar tisdagsteman, glömmer bort att ringa affektiva de få korta stunder de har telefontid. Jag orkar inte ta mig för saker som jag borde göra. Saker som skapar stress och panik, något som skulle försvinna om jag orkade ta tag i dem. Jag orkar inte handla, jag orkar inte klä på mig, eller borsta håret. Jag måste tvinga mig till varje liten grej. Något jag senare får betala för. Kostnaden är total utmattning.

Oftast försöker jag inbilla mig att jag inte alls är det, att jag mår bra. Stundtals tror jag på det också. Jag försöker förtränga, jag försöker må bra och vara glad för att jag vill inte må dåligt, men också för att det känns som att omgivningen förväntar sig det. Att jag ska må bra. Är det så?

Jag gråter ofta. Jag är alltid mer eller mindre tårögd känns det som. För att de, gråten och känslorna inte får plats. Något måste komma ut. Det är inte längre gammalt skit som har gnagit på länge och ätit slut på all kraft. Nu är det akut. Igen. Som i höstas, som för ett år sedan. Kraschen, undergången kommer näst. Snart.

Jag orkar inte. När ska jag få vila? Utan att känna skuld. Utan att vara tvungen att fixa med allt. Tamejfan allt, känns det som. Fixa. Hålla reda på. Styra upp. Peta och tjata. Jag orkar inte! Jag orkar heller inte leta efter orsaker och kartlägga allt, för att redovisa för försäkringskassan, läkaren och kuratorn. Jag orkar inte försöka förklara, berätta hur det är. Ingen förstår ändå. Ingen fattar att det varierar så kraftigt att jag knappt hänger med själv, men att det ändå är samma sak hela tiden. Om och om. Jag hittar inte de beskrivande orden. Kaos, ångest och helvete verkar inte vara beskrivande nog. Det känns som att ett nytt sammanbrott kommer när som helst. Jag är livrädd för det.

Delegera, låt andra göra saker som måste göras. Stressa inte. Släpp onödig oro, vila och slappna av. Så säger min reiki-kvinna. Yeah, right! Det är inte så enkelt. Det funkar inte. Jag har försökt, tro mig. jag har förresten inte fått gå på reiki på flera, flera veckor. Det går sjukdomar i reikifamiljen, så jag får inte komma dit. Jag börjar dock undra om det inte handlar om att det har skitit sig med klänningen… Men jag orkar inte panika om det nu.

Javisst kan jag le, prata och vara allmänt social. Även om det bara gör ont när demonerna skriker innanför. Eftersom jag inte kan låta dem vara synliga, så verkar det som att allt är okej. Om jag bryter ihop in public så måste jag ju förklara. Varför, hur, vad, huh? Jag orkar inte förklara, jag vet inte, det är detsamma som alltid är och alltid kommer tillbaka. Varför kan inte det accepteras? Ibland har jag accepterat det. Ibland är jag förtvivlad.

Visst har jag bra dagar också. I fredags, då märkte både älskling och dottern att jag var glad. Ärligt glad, helt från hjärtat. Sonen var för upptagen med att ta igen sig på Youtube att jag inte hann märka. På lördag var det borta. Igår var bra. Eller, det blev bra till slut. Motvilligt gick småjävlarna med på att ta kafferast och låta mig ha en fin kväll. Sonen hade innebandymatch och han gjorde matchens första mål! Det var hans andra mål någonsin, och jag var (är) så stolt att jag nästan började gråta. Fortsatte kvällen med en lång kaffe hos en god vän. En bra kväll och ett utmärkt exempel på att ibland har yttre påverkan en positiv effekt. Den inre, spontana glädjen är dock behagligare. Mer tillfredsställande, för den har jag ju producerat alldeles själv. Som i fredags.

Jag ska gå och lägga mig i mitt hav av knäckebrödssmulor igen.

 

3 Comments

  • Leena Kivioja

    Meeen du kan ringa mig om du bara behöver prata…när som helst…du stör inte jag lovar(annars säger jag det) Kanske ta en healing hos T om du ej kommer till din reikikvinna…..kan ju släppa liiite på någonting……
    Behöver vi åka till stället vi var från början?? du vet att du alltid kan ringa dit också o prata om hur det känns osv
    Man kan åka dit akut också……Lider med dig fast jag inte exakt kan känna dina känslor om hur det är osv……hoppas hoppas att allt vänder snart……för någongång vänder det…..
    Kram kram o kraaaaam

    • Kirsi

      Ja, det är hemskt att må såhär dåligt. 🙁

      Jag äter lyrica och lamotrigin, samt lergigan när det ångesten är riktigt elak. Jag åt citalopram för ett år sedan, men det hjälpte inte alls. Därav remissen till affektiva och diagnosen bipolär.

      Hoppas att du mår bättre snart.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.