Kaffemonster

Att berätta om ångesten

Gissa vad jag har? 😉

Jag var och läste lite inne hos Sara och tankarna fastnade på inlägget om ångest. För visst är det så att det känns konstigt att fundera på sina ångestattacker i efterhand. Efter så många omgångar av samma helvete, samma jävla ångest, så borde man väl ha vant sig, och kunna hantera det?

Det känns dumt och fjantigt att klaga om dem, att ens berätta om dem. Det finns ju inget nytt att tillägga. Det är alltid samma berättelse. Ingen som helst skillnad från de tusen föregående attackerna, eller perioderna av ångest och depression. Ändå måste jag berätta om dem, skriva ned dem, för att försöka bearbeta och förstå. Jag måste försöka hitta orsaker och triggande faktorer. Enligt de läkare, sköterskor och kuratorer jag har träffat så är det väldigt viktigt. Jag är inte helt säker på om detta sökande efter orsaker är till nytta eller skada.

Ibland är orsaken till en akut ångestattack tydlig. Oftast är det stress i någon form. Ett inbokad möte eller en aktivitet, tvånget att åka och handla eller gå på föräldramöte, tvånget att ringa någonstans, vara sen till skolan med ungarna, att behöva gå upp ur sängen, känslor… De gånger är det ju bra att jag förstår orsaken, för meningen är väl att jag ska “lära mig” av orsakerna, kunna förutsäga dem och undvika situationer som triggar ångest och depression.

För det mesta finns det ingen orsak. Hur mycket jag än letar, funderar och synar hela händelseförloppet; från de första känningarna av den oroliga knuten i magen, den starka viljan att fly och det stigande trycket i bröstet, igenom det den rysligt tunga känslan av att bröstkorgen vill gå i bitar av det hemska trycket och hjärtat som bankar så hårt att det gör ont, igenom brännande tårar och paniken av att det tycks finnas något som hindrar luften att komma ner i lungorna, fram till dödsångest och väntan, hoppet om att tabletterna snart ska verka. Inte ens då kan jag förstå vad det var som ledde till allt det. Att då inte hitta orsaker gör bara saken värre. Hur dum är jag som inte ens kan förstå orsaken till mina egna reaktioner?

Att behöva slås ner på det här sättet gång efter gång är jobbigt. Inte bara för att det är så jävligt att genomgå en ångestattack, utan även för att det skapar såna oerhörda värdelöshetskänslor. Nu är den här igen, nu kan jag inte hantera det igen. Nu är jag svag igen och måste med svansen mellan benen erkänna att jag än en gång förlorade. Varför kan jag inte bara samla ihop mig och fungera som normalt folk?

Jag kan visst åka in till akuten när det är så, har jag fått berättat för mig. En gång har jag gjort det också, och det slutade inte bra. Jag vill inte dit igen. Jag vill tycka att det inte är något för mig. Det första jag kommer att få höra där är: vad var det som orsakade detta då? Nej, jag vill inte dit.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.