Jag undrar vad som skulle hända om du alltid var på topp? Om du alltid sprudlade av energi och ork? Skulle du inte med tiden slitas ut då? Kanske kommer det här “lågtrycket” för att både din kropp och din hjärna ska få möjlighet att vila och laddas på nytt? Med ny ork, med ny energi. Jag kan tänka mig att det är härligt att vara så fulladdad med energi och ork och glädje, som du varit nu under en tid, men jag tror inte att någon människa får vara i ett dylikt tillstånd konstant. Vi har dalar och toppar allihopa, och även om de där dalarna kan vara nog så jobbiga, måste vi finna ett sätt att vistas i dem nu och då. Försöka bara vara i “lågtrycket,gör sådant
som du tycker om och som du vet skapar ny energi i din kropp och i din hjärna.
Jag kan även tänka mig att vi påverkas av yttre faktorer, till exempel vädret. Jag är oerhört väderkänslig, och bristen på sol och värme som dominerat sommaren, åtminstone här jag bor, har gått hårt åt mitt humör och den mentala statusen.
Jag är själv inne i en ordentlig svacka just nu, ja jag är ju aldrig uppe bland stjärnornas skimmer, så för mig är det omöjligt att veta hur det känns. Varje ögonblick tvingas jag kämpa med depressionen, men ibland, mirukalöst nog, så kan de mörka molnen lätta för en stund. Och då vet jag inte var jag ska börja i högen av allt det jag vill och behöver få göra, och som jag annars har så svårt för att orka med. Nu har jag två påbörjade romaner, men har inte förmått skriva en endaste rad på flera dagar. Jag fungerar inte tankemässigt, kreativiteten och lusten är inlindade, intrasslade i en massiv trötthet, brist på självkänsla oduglighetstankar och apapti. Jag kan bara vänta på att det värsta mörkret snart ger vika, och under tiden griper jag tag i alla de företeelser som jag vet kan hjälpa mig ut ur det här mörkret så fort det bara går. Försöker att inte gripas av panik och ångest vid tanken på att de båda romanerna ska/bör vara klara inom en viss tid!
Vi kämpar på vi orons barn. Och om inte mörkret fanns, skulle vi kunna uppskatta ljuset då……
Vi kämpar på, vi orons barn!
Om inte mörkret fanns, hur skulle vi då kunna uppskatta ljuset…
Känn inte att det är själviskt om du gör saker som du VET att du kommer att må bättre av! LIvet är en synnerligen kort historia, och vi måste försöka göra det bästa vi kan av det. Det kan inte vara meningen att vi ska fastna i ett dåligt-mående. Vi kanske lär oss viktiga saker där nere i dalen, men blir vi kvar där blir vi en dag bittra och förgrämda. Mår vi bra själva, så orkar vi med andra också och kan se deras behov och vara dem till hjälp. Mår vi dåligt är vi inte till glädje eller nytta för vare oss själva eller andra….
“Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där…”
PÅstås det….
3 Comments
Britt-Marie
Jag undrar vad som skulle hända om du alltid var på topp? Om du alltid sprudlade av energi och ork? Skulle du inte med tiden slitas ut då? Kanske kommer det här “lågtrycket” för att både din kropp och din hjärna ska få möjlighet att vila och laddas på nytt? Med ny ork, med ny energi. Jag kan tänka mig att det är härligt att vara så fulladdad med energi och ork och glädje, som du varit nu under en tid, men jag tror inte att någon människa får vara i ett dylikt tillstånd konstant. Vi har dalar och toppar allihopa, och även om de där dalarna kan vara nog så jobbiga, måste vi finna ett sätt att vistas i dem nu och då. Försöka bara vara i “lågtrycket,gör sådant
som du tycker om och som du vet skapar ny energi i din kropp och i din hjärna.
Jag kan även tänka mig att vi påverkas av yttre faktorer, till exempel vädret. Jag är oerhört väderkänslig, och bristen på sol och värme som dominerat sommaren, åtminstone här jag bor, har gått hårt åt mitt humör och den mentala statusen.
Jag är själv inne i en ordentlig svacka just nu, ja jag är ju aldrig uppe bland stjärnornas skimmer, så för mig är det omöjligt att veta hur det känns. Varje ögonblick tvingas jag kämpa med depressionen, men ibland, mirukalöst nog, så kan de mörka molnen lätta för en stund. Och då vet jag inte var jag ska börja i högen av allt det jag vill och behöver få göra, och som jag annars har så svårt för att orka med. Nu har jag två påbörjade romaner, men har inte förmått skriva en endaste rad på flera dagar. Jag fungerar inte tankemässigt, kreativiteten och lusten är inlindade, intrasslade i en massiv trötthet, brist på självkänsla oduglighetstankar och apapti. Jag kan bara vänta på att det värsta mörkret snart ger vika, och under tiden griper jag tag i alla de företeelser som jag vet kan hjälpa mig ut ur det här mörkret så fort det bara går. Försöker att inte gripas av panik och ångest vid tanken på att de båda romanerna ska/bör vara klara inom en viss tid!
Vi kämpar på vi orons barn. Och om inte mörkret fanns, skulle vi kunna uppskatta ljuset då……
Vi kämpar på, vi orons barn!
Om inte mörkret fanns, hur skulle vi då kunna uppskatta ljuset…
Vidde
Oj, vad jag kände igen mig, Britt-Marie! Jag tror du har rätt. Det känns så själviskt men man måste nog!
Britt-Marie
Känn inte att det är själviskt om du gör saker som du VET att du kommer att må bättre av! LIvet är en synnerligen kort historia, och vi måste försöka göra det bästa vi kan av det. Det kan inte vara meningen att vi ska fastna i ett dåligt-mående. Vi kanske lär oss viktiga saker där nere i dalen, men blir vi kvar där blir vi en dag bittra och förgrämda. Mår vi bra själva, så orkar vi med andra också och kan se deras behov och vara dem till hjälp. Mår vi dåligt är vi inte till glädje eller nytta för vare oss själva eller andra….
“Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där…”
PÅstås det….