Obehöriga äga ej tillträde

Jag hade egentligen inte tänkt blogga förrän jag har funderat klart på detta med lösenordsskydd, men så satt jag och skummade igenom lite gamla texter och kom fram till att jag är ju jättebloggsugen. Jag saknar att blogga! Jag mår bra av att blogga! Den senaste tidens olust har berott på två saker. Allmän deppighet och rädsla för att den ska förvärras om jag börjar fundera på saker (som jag vill skriva om) och kritiken mot min förmåga som förälder på grund av mitt bloggande.

Jag har funderat mycket på den uttryckta oron över att mitt bloggande skulle skada mina barn. När den första chocken lagt sig, över vilket påhopp det faktiskt var att så noga betona att mitt bloggande ger upphov till oro för barnens välbefinnande, skickade jag iväg ett mail och bad om en förklaring på exakt vad det var som var så oroväckande. Jag fick tillbaka ett telefonsamtal med två frågor.

Är du medveten om att de bilder du lägger ut kan vem som helst ta och använda som sina egna? Mmm. Jo, det är jag ju. Precis som jag är medveten om att varje gång jag stiger utanför dörren kan jag bli överkörd av en bil. Det finns så klart idioter och galningar överallt, men de flesta är trots allt mer eller mindre normala och sådana människor frågar om lov först. Bilderna på barnen är ju harmlösa och borde vara totalt ointressanta för folk som inte känner dem. Så gott som alla andra bilder är mina egna och jag blir bara smickrad om någon vill använda sig av dem. Det finns visst människor som har blivit av med sina identiteter på grund av att de har lagt ut bilder på internet. Ja, okej. Visst finns det folk som har blivit träffade av rymdskräp som har ramlat ner? Nej, publicerandet av bilder är inte alls ett giltigt skäl till att tycka att mitt bloggande är skadligt för barnen.

Tänker du inte alls på hur du uppfattas genom det du skriver? Hmm. Gör jag det? Jag tror inte det. Jag kan inte riktigt påverka hur folk uppfattar mig. De flesta som läser min blogg känner mig på någon nivå, de vet hur jag är och varför jag skriver. Jag skriver öppet och ärligt, med humor och sarkasm, jag skriver om mina tankar, känslor och min vardag. Jag vill tro att de flesta som läser gör det för att de finner mina texter intressanta. Varför skulle man annars läsa det jag skriver? Jag frågade hur hon uppfattade mig när hon läser min blogg. Det var tyst rätt länge innan hon hittade rätt ord, det är tydligt att jag inte alltid mår så bra. Well. Det är bäst att det är tydligt att jag inte alltid mår bra. Vore det otydligt, så är jag inte en speciellt bra skribent. Meningen med att skriva om de egna tankarna och känslorna är att de ska synas i texten och mellan raderna. Jag mår dåligt ibland, jag är ju en bipolär jävel som har gått in i väggen! Och min rehabilitering är inte klar på långa vägar. Skrivandet är ett av mina terapiverktyg, så där ska det synas att jag mår dåligt. Skulle det vara det faktum att jag lider av psykisk ohälsa som är det som bekymrar? Jag tror inte att mina barn på något vis skadas av att jag mår dåligt. Jag tror att det snarare stärker dem, när de ser att jag inte ger upp ett endaste dugg trots att jag ibland mår så dåligt att jag blir närmast apatisk. Jag reser mig ur varenda svacka och visar dem att livet är värt att kämpa för, även när hela världen är svart. Mitt hälsotillstånd hyschar jag inte om irl, så varför skulle jag gömma det från den virtuella publiken? Så nej. Det är inte heller någon godtagbar anledning till att vara orolig för mina barns välbefinnande.

Det som är kvar är just detta med hur andra väljer att uppfatta mig, det som jag inte kan påverka. Efter att ha vänt och vridit på hela allt hur länge som helst, är detta det enda som på något sätt skulle kunna påverka mina barn negativt. Rent hypotetiskt så skulle det kunna finnas någon idiot som läser min blogg och tycker att jag är galen, som sedan kastar sina åsikter om mig i ansiktet på mina barn och på så vis får dem att må dåligt. Men verkar inte det lite långsökt? Jag pratade med barnen hörde efter om någon nämnt mitt bloggande för dem. Det har ingen gjort.

Nej, jag tycker inte att det på något vis är fel av mig att blogga på det sätt jag gör. Alla de som har svarat på mina frågor här och på facebook tycker heller inte att jag begår några synder. De anledningar som av den mycket bekymrade lades fram känns mer som svepskäl. Problemet verkar alltså vara att jag är öppen och ärlig, inte skäms för mina tankar och känslor och har styrkan att stå för det jag säger. Men det är ju så att de egentliga orsakerna kan vi bara spekulera om. Kanske är det aggressioner baserade på mina åsikter (som jag har uttryckt här på bloggen) om personens handlingar? Kanske är det rädsla och okunskap om det härliga internet som många av oss har som en naturlig del av livet? Rädsla och okunskap om psykiska sjukdomar? Eller kanske är det bara skrämmande med starka, principfasta kvinnor som vågar säga det de tycker och tycka det de säger?

Efter att ha velat fram och tillbaka och ändrat mig hundra gånger om, beslutade jag mig precis för att inte lösenordsskydda något. Nej, jag ska inte tystna. För det vore ju censur. Helt oacceptabelt. Jag ska fortsätta, precis som många (många, många, många) andra föräldrar av varierande friskhetsgrad, blogga om mig och de mina. Med bilder och allt.

Den som känner sig stött ska vända sig bort från min blogg och istället ägna sin tid åt att läsa Kay Pollaks “Att välja glädje”.