Kaffemonster

Elma

Elma, min finaste systerdotter, är redan två månader gammal. Berättelsen om hur hon kom har jag egentligen tänkt skriva hur länge som helst, men jag har inte orkat riktigt. Dagarna efter förlossningen pysslade jag ihop ett litet album till Tiina, så att hon skulle ha hela förloppet i bilder. Den tänkte jag ta till hjälp när jag berättar.

Vi ska givetvis komma ihåg hur magen såg ut.

Värkarna började lite smått redan på torsdagen. De kom glest, men gjorde tillräckligt ont för att Tiina inte fick sova ordentligt natten till fredagen. På fredagen promenerade vi till samhället för att handla lite. Förhoppningsvis skulle promenaden hjälpa till att förstärka värkarna. De kom lite tätare, så jag vågade inte låta Tiina vara själv hos brorsan, så hon fick komma hem till oss. Nu väntade vi bara på att allt skulle komma igång ordentligt.

Inte heller natten till lördagen kunde Tiina sova ordentligt. Själv sov jag som en gris, fast jag hade planerat att bara vila så att jag var tillgänglig om det behövdes. Lördag förmiddag spenderades likadant som fredagen, men tv, spel och väntan.

Värkarna tilltog i styrka och började bli outhärdliga, de kom med 5-7 minuters mellanrum. Tiina hade laddat ner en app till telefonen som höll koll på tiden, både mellantiden och värkarnas varaktighet. Varje värk varade i närmare en minut. Det var dags att åka in till förlossningen, så vi ringde hit mamma som skulle vara barnvakt till mina barn. Elma var äntligen på väg! Trodde vi. Värkarna kom var 3:e-4:e minut hela vägen till förlossningen, men när CTG-dosan väl sattes slutade de helt. Knepiga jäklar. Var de rädda för sjukhuset? Vi fick åka hem igen. Tiina beordrades att vila. Meh, hur ska vi kunna hålla igång värkarna med vila?

Natten till söndagen var värkarna försiktiga, de var svaga och kom lika glest som två dagar tidigare. Tiina fick sova en del.

Söndagen spenderades till skogs. Ungarna, Tiina och jag hämtade mamma och försvann in i skogen. Tiina plockade svamp för glatta livet och vi hittade massor med trattkantareller. Jag äter inte svamp, men det är hur kul som helst att plocka. Denna utflykt var effektiv och värkarna accelererade snabbt. Vid 14-tiden, om jag minns rätt, var de i full gång igen.

Under eftermiddagen och kvällen tilltog värkarna sakta. Vi förvarnade mamma om att ikväll är det dags för henne att komma hit igen. Klockan hann närma sig natt innan värkarna kom tillräckligt tätt för att vi skulle få åka in igen. De var oregelbundna, 4-7 minuter emellan, men vi fick åka in till slut.

00.15 befann vi oss på förlossningen. Till skillnad från förra besöket visade CTG:n nu starka värkar. Barnmorskan verkade dock inte helt nöjd med deras styrka eller frekvens, men vi fick stanna kvar på grund av Tiinas höga blodtryck. De var oroliga för att det berodde på havandeskapsförgiftning. Vad skönt att de tar sådant på allvar.

Nu var det på riktigt. På med de ursnygga sjukhuskläderna, vitt nattlinne, nätbyxor och blöja. Jag var nervös som fasen, halvhysterisk sprang jag och kissade hela tiden (jag är en sån som blir kissnödig stup i kvarten när jag är nervös, stressad eller orolig). Tiina skrattade åt mig.

01.49 gjordes den första undersökningen. 1 cm öppen. Kan det vara sant? Hur kan det bara vara 1 cm när värkarna har varat så länge? Barnmorskan föreslog morfin som smärtlindring så att Tiina kunde få sova. Hon ville inte, hon hade ju planerat att undvika alla sorters smärtlindring. Jag tror att det är rätt vanligt att man (kvinna), speciellt förstföderskor, har den planen. Man kan inte föreställa sig hur intensiv smärtan egentligen är. Man vill inte riskera att barnet blir påverkat av alla preparat. Man vill inte vara drogad och missa hela upplevelsen.

På natten hade jag högläsning för den lakritsknaprande gravidisen. Hon tyckte att det var lugnande att lyssna på godnattsagan, hon hade något att koncentrera sig på när värken kom.

Värkarna började bli outhärdliga. Tiina var besviken och kände skuld för att hon nu funderade på att be om den där morfinen barnmorskan erbjöd tidigare. Jag försökte trösta henne med att det är helt okej att ta smärtlindring. Man får ändra sig. Vid 4 levererades morfinen. Tiina blev illamående och jag fick agera spypåshållare för första (men inte för sista) gången. Värkarna blev lindrigare och jag kunde slappna av lite. La mig i sittpuffen och somnade.

Måndag morgon vaknade jag vid 6 när barnmorskan travade runt i rummet. Den vilostund morfinen gav hade visst inte varat länge och nu gjorde värkarna jävligt ont igen. Det var dags för nästa undersökning och nu var det 5 cm öppet! Elmas hjärtljud hördes lite dåligt så på grund av detta, samt för att förbereda för en eventuell epidural, tog de hål på hinnorna och satte en skalpelektrod. Tiina börjde med lustgas och kräktes lite mer.

Det blev skiftbyte kl 7 och den nya barnmorskan (som vi båda kände igen från bm-mottagningen här i byn) föreslog att Tiina skulle testa sterila kvaddlar innan epidural blev aktuellt. Men först måste hon upp och kissa. Det var sista gången hon klev upp ur sängen. Meningen var att hon sedan skulle gå runt lite grann så att gravitationen kunde hjälpa till med hela allt, men det gjorde för ont att stå upp. Det gjorde för ont att sitta och det gjorde för ont att ligga ner.

De sterila kvaddlarna lades kl 8. Något som tydligen gjorde helvetiskt ont. Det skulle kännas som ett getingstick, sedan skulle allt lätta avsevärt. Det kändes visst som hundra getingstick men inget lättade speciellt mycket. Tiina fortsatte att suga på lustgasen för kvaddlarna gav inte den utlovade effekten. Öppen 7 cm! Tiina krävde att få epidural snarast möjligt.

10.15 klev en kvinna in i rummet. Hon var blåklädd och hade en duschmössa på huvudet. Hon kom med bestämda steg och såg väldigt barsk och strikt ut, som en tysk militärkvinna man ser i filmer ibland. Hon var narkosläkare och skulle lägga ryggbedövningen. Hon morrade lite grann åt att personalen på förlossningsavdelningen inte hade förberett ordentligt. Jag blev lite rädd för henne. Det förvånade mig att hon berömde Tiina så mycket när hon kämpade för att kunna sätta sig på sängkanten på det sätt som läkaren ville. Hon påminde Tiina hela tiden om hur duktig hon var och vilket bra jobb hon gjorde. Där ser man, skenet kan bedra. Det fanns ju en väldigt mjuk och förstående kvinna under den där skrämmande fasaden.

Det borde dröja runt halvtimmen innan bedövningen skulle verka, fram till dess var det bara att köra med lustgasen och försöka slappna av. Inte så lätt kan jag meddela.

12.20. In kommer en ny narkosläkare med rufsigt hår och vilsen blick. Han ser ut att vara hämtad direkt ur Scrubs. Han kontrollerar Tiinas bedövning och kan konstatera att den inte har tagit som den skulle. Tiina vill dock inte länge ha någon ny bedövning, så hon vägrar sätta sig på sängkanten. Hon vill bara ligga ner och suga på lustgasen. Hon somnade mellan varven där. Jag fick lite tråkigt av att ha mansrollen, så jag satt och skrev lite i blocket jag hade med mig.

“Det här med att ha “pappa-görat” vid en förlossning var riktigt tråkigt. Jag gör ju ingenting, står bara här och är i vägen och känner mig dum. Av de 13 timmar vi har varit här har jag sovit två. Konstigt nog är jag inte speciellt trött på så sätt, jag är mest slut i kroppen av att ha suttit här på golvet på den fula sacco-säcken alldeles för mycket. Tiina har ont, men hon har iaf en säng att ligga på. Jag skulle ha alla värkar bara jag fick ligga raklång en stund.

Heh. Moffa choklad och skriva blogg har jag aldrig gjort under en förlossning. Hungrig är jag. Försöker hitta mod till att gå ut till cafeterian, eller åtminstone till dagrummet för att hämta lite kaffe. Det är lite skrämmande att gå utanför dörren här. Jag har bara rökt 4 cigg sedan vi kom hit för 13 timmar sedan…

Svett luktar jag också. Det är säkert 30 grader här inne. Det blir lite varmt i en sittpuff av polyester, eller vad det nu är för material. Hoppas att Elma kommer snart.”

Vid 14.30 får vi en ny barnmorska med elev. Äntligen 10 cm öppen!!! Nu ska det inte dröja så länge förrän allt är över. Det är bara krystvärkarna som saknas och de bör komma snart.

Värkarna fortsätter som tidigare. De gör riktigt ont och kommer hela tiden, men har visst inte tillräcklig effekt. Inga krystvärkar syns till. Barnmorskan föreslår olika liggställningar som ska underlätta och påskynda. Helst ska Tiina upp och röra på sig. Tiina säger nej till allt. Nej, hon ska inte upp och gå. Nej, hon ska inte dricka. Nej, hon ska inte kissa, inte byta sida, inte ligga på rygg… Å andra sidan, jag vill heller inte ligga på rygg när jag har värkar. Senast så var jag tvungen att göra det några gånger, och varenda gång hade jag en nära-döden-upplevelse. Det tar fan livet av en att ligga på rygg med värkar.

Vid 18-tiden har inget hänt, trots värkstimulerande dropp. Ingen bebis har sjunkit längre ner, inga krystkänslor har kommit, allt gjorde bara ont och var jävligt. En mager läkare kommer in med en ultraljudsapparat. Han ser ut som ett penntroll. Med kraftig finsk brytning förklarar han att anledningen till att inget har hänt är att bebisen verkar vara nyfiken av sig och vill komma ut med ansiktet först. Hon ligger med ansiktet nedåt och armarna i kors. Tiina är väldigt trött och morrar uppgivet: “Voi Elma perkele. Typisk finnjävel med armarna i kors.”

19.37. Tiina är hög på lustgas och yrar om det mesta. Hon undrar i vilken veva det har bestämts att vi ska stanna kvar på sjukhuset. Hur länge ska hon säga att hennes förlossning varade egentligen? Hon berättade hur mycket hon uppskattade att jag var där. Hon hade inte kunnat ha någon bättre med sig. De kalla handdukarna kom alltid i rätt tid och en varm hand på armen vid tillfällen betydde hela världen.

Jag började undra om det inte var så att jag har varit en dålig coach eftersom Tiina vägrade allt hela tiden. Kanske hade jag inte varit uppmuntrande nog. Jag var så trött. Så frustrerad över att inget händer. Och så väldigt orolig över den mörklila ton som huden på Tiinas ben, armar och rygg hade fått. Stundtals var jag helt gråtfärdig och ville bara ringa till mamma och be henne komma och byta av mig.

Ett tag blev jag arg på Tiina som sa nej till allt och inget. Men det är väl fan bara att göra ALLT för att underlätta. JA, det GÖR ont att gå, men en liten stunds extra smärta betyder ju att allting är över mycket snabbare! När jag hade varit arg en stund insåg jag att även om jag har upplevt förlossningsvärkar två gånger, så har jag ingen aning om hur det är för Tiina. Jag insåg att jag har aldrig upplevt den orkeslöshet som kommer efter fyra dygns förvärkar. Jag har inte upplevt att efter en stark längtan efter smärtlindring behöva bli besviken över att lindringen uteblir. Med varje metod. Jag har aldrig varit fullt öppen och redo att föda i sju timmar utan att något händer. Jag har aldrig varit med om det. Jag har ingen aning om hur mycket krafter det tar att ligga i TIMMAR med det tryck mot bäckenet som uppstår i slutet av förlossningen. Det är inte alls konstigt att hon inte orkar krysta, ens för att prova om något händer.

Efter min lilla uppenbarelse där förstod jag att min irritation inte hade någon annan grund än att jag var förjävligt trött, återkom den där känslan av otrolig stolthet och beundran som jag dittills haft under hela förlossningen. Fifan, vad duktig hon är! Hon ger inte upp trots DYGN av helvete. Nej, jag överger planen på att be mamma ta över. Orkar hon, så orkar jag. Jag ska ingenstans.

Klockan började närma sig 22 och situationen var densamma som tidigare. Vid ett skiftbyte stormade troll-läkaren in och meddelade att nu fanns det två val, kejsarsnitt eller sugklocka. Tiina gormade: “KEJSARSNITT!” Läkaren tyckte sugklocka. Det tog fyra krystningar/drag med sugklockan, och Elma var ute. Måndagen den 1 oktober 2012, kl 22.02.

Elma hade navelsträngen runt halsen och var väldigt medtagen efter den långa förlossningen. Hon var alldeles blå och hängig. Det tog en bra stund innan hon gav något ljud ifrån sig, men hon piggnade på snabbt.

Vi fick världens godaste mackor också.

Och så fick jag göra som pappor brukar få göra, sätta fast nålen på tavlan. 🙂

Jag är moster nu!! 😀

 

9 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.