Panik och bråttom

Ur rehabsynpunkt har livet varit rätt jävligt de senaste två veckorna. Jag var på ett uppföljningsmöte med af, fk och min rehabkvinna och fick hela min föreställningsvärld raserad.

Vi har länge pratat om att när mina sjukdagar tar slut i juli, så kommer jag att gå över till aktivitetsstöd och fortsätta med samma handlingsplan som jag har. Jag har svaga minnen av att någon tidigare har lugnat min oro med att säga att det är inget som ändras rent praktiskt, utan allt kommer att fortsätta vara som det har varit. Hjälpen kommer att vara densamma, pengarna kommer att vara desamma, men de kommer från ett annat håll. Jag har då trott att jag kommer att kunna fortsätta arbetsträna och öka på tiden tills jag är frisk nog och redo för att börja jobba.

Nu är det tydligt att så inte alls är fallet. I maggropen har jag länge haft en molande känsla av att jag lite bråttom att bli frisk. Någon gång i slutet av sommaren bör jag vara arbetsför. Nu är det klargjort att den magkänslan har haft rätt. När jag går över till aktivitetsstöd kommer nämligen ersättningen att sjunka från mina nuvarande 489 kr om dagen till ynka 223 kr om dagen. Jag kommer att halvera min inkomst. Hur ska vi då klara oss?

Vad jag förstod så beror denna halvering på att jag inte är med i någon a-kassa. Nej, jag är inte med. För någon gång för några år sedan strulade övergången från en annan a-kassa så mycket att jag inte orkade försöka mer. Sedan struntade jag i övergången och klev in som ett ny medlem bara, men då hade jag inte råd att betala deras fakturor, så jag fick inte vara med längre. Det har visserligen gått en fyra år, men jag har inte orkat göra några nya försök att gå med där. Arbetsförmedlingen har hela tiden vetat att jag inte är medlem i a-kassa, så jag tycker att informationen om den kraftiga inkomstsäkningen borde ha nått mig tidigare. Jag hade också gärna tagit emot en uppmaning om att gå med i a-kassa på studs, för att undvika den här jävliga sänkningen.

Jag är rätt besviken på mig själv för att åter ha ignorerat magkänslan. Jag borde ha lyssnat på den och lagt mina strategier annorlunda. Nu kan jag inte fortsätta lulla runt på växthuset. Jag behöver arbetsträna på ett ställe som ger mig något, utöver just ett ställe att vara på. Jag vill vara på något ställe där det finns möjlighet till jobb. Eller där jag får värdefulla erfarenheter som jag kan använda mig av i sökandet efter ett trivsamt jobb. eller som ger mig inspiration till någon form av utbildning. Västhuset har varit ett mysigt ställe, men där kan jag inte få det jag söker.

För en kort stund där önskade jag att jag hade jobbet kvar. Men så blev jag påmind över hur illa jag trivdes där, så den önskan försvann fort. Efter många om och med tog jag beslutet att det är dags att lämna växthuset och leta reda på något annat. Jag önskar att jag visste vad det andra var…

Nu har det som sagt gått två veckor sedan chockbeskedet och det mesta paniken har lagt sig. Jag fick ett ordentligt slag i magen och trodde att ångesten över det oväntade skulle dra ner mig på botten igen. Jag var helt säker på att jag inte skulle kunna resa mig och gå vidare. Men nu känns allting bättre. Jag litar på Daniel när han säger att allt kommer att ordna sig, det ekonomiska löser sig. Jag vet också att jag kommer att hitta ett ställe som ger mig det jag letar efter. Och jag vet definitivt att en ny sjukskrivning efter tre månaders aktivitetsstöd inte är ett alternativ för mig.