Kaffemonster

Johanna och Idun

Johanna berättar om sin förlossning:

“Sedan försvann den barnmorskan och jag och Kirsi blev ensamma. Jag andades lustgas i värkarna och grymtade eftersom det tryckte på så förbenat. Jag berättade för Kirsi att jag tryckte på. ”Det är då jag låter sådär”, sa jag och hoppades att hon förstod.

”Du kanske inte ska krysta innan personalen kommer”, sa hon oroligt, men jag förklarade att det inte gick att låta bli.”

Jovisst förstod hon vad som menades. Och hon mindes hur det gick förra gången hon själv kände just det där speciella trycket, då det är nästintill omöjligt att låta bli att trycka på. Det kan hända att det inte dröjer alls många minuter innan bebis är ute. Det var också därför den stora oron fanns där…

Efter att ha läst igenom Johannas förlossningsberättelse var jag tvungen att fortsätta med att läsa mina egna två samt Tiinas berättelse. Efter fyra berättelser stod det rätt klart att jag alltid blir livrädd vid just det skedet i en förlossning. Det är snart dags att börja krysta, TÄNK om ingen utbildad människa är i närheten och hjälper till då? Nå, i Tiinas fall var rummet fullt med folk och jag var orolig ändå. Tydligen behöver jag en extra dos adrenalin när utdrivningsskedet ska börja. Oavsett om det är jag eller någon annan som föder. 🙂

Men visst är det häftigt med förlossningar! Det är så häftigt med kvinnokroppen, som vet precis hur den ska bete sig. Som jag tidigare har nämnt, var det planerat att jag skulle vara med och stödja Johanna vid hennes förlossning. Den var i helgen. 🙂

Efter att ha blivit barnledig i fredags tog jag min dator och övernattningsväska och åkte till Johanna för att spendera helgen där. Hon gick på övertid, så det var bra om jag var i närheten om det skulle vara dags. Dessutom är det hur roligt som helst att sova över.

Johannas mamma var hemma hos henne och fixade med kläder och dammsugning. Johanna satt på en stol och klockade småvärkar och jag satt på golvet och drack kaffe. Johannas mamma var så lättad att jag kunde vara där, så att hon inte behövde vara så orolig.

johanna1

När hon hade åkt satte vi oss och tittade på Vänner och åt en massa gott. Däribland ananas, som tydligen ska hjälpa till att sätta igång förlossningar.

Vi åkte till affären för att köpa bindor. För alla blödde. Jag passade på att köpa choklad, kex och pålägg till mina mackor. Trots att vi bestämt att vi vilar den kommande natten och föder barn senare dagen efter, så började det luta åt att det kanske blir en resa till förlossningen samma natt ändå. Och jag tänkte inte upprepa misstaget från förra förlossningen och ville ha med mig så mycket ätbart som möjligt.

johanna2

Skiva efter skiva med Vänner rullade på hela kvällen. Och värkarna rullade på med varierande intensitet och frekvens. Jag beundrade Johannas styrka och hur väl hon hanterade värkarna. Jag ville inte tränga mig på, men försökte ändå tipsa om olika sätt som jag minns underlättade för mig. Vetekudde, röra sig under värken, varmt bad, kall handduk på pannan i badet… Doh! Inte prata vid värk. Det är irriterande när någon pratar vid värk! Vet inte hur många gånger jag kom på mig själv med att fråga saker precis när stackaren höll på att jobba sig igenom en värk.

Några värkar efter badet var det dags att åka in till förlossningen. Vi kom dit kl 3 på natten. Johanna låg obekvämt med dosor på magen och jag försökte hjälpa till så gott jag kunde. En timme senare fick vi komma till en rum med en riktig säng.

Jag kände mig inte alls lika hysterisk som vid Tiinas förlossning. Jag kände mig väldigt lugn och behärskad (förutom precis då när krystningarna började). Kanske för att Johanna var så lugn. Kanske för att jag haft karl-görat en gång innan. Eller för att Johanna inte sa nej till allting som Tiina gjorde, utan accepterade samtliga erbjudanden jag kom med. Vill du ha saft? Ja. Vill du hänga på mig? Ja. Vill du luta benen mot mig? Ja. Det är liksom mycket enklare att vara till hjälp då. 🙂

Allting gick väldigt fort egentligen. Jag hade mackor, digestive och en hel del choklad med mig i väskan, men inget av det hann jag äta. Ingen bedövning hann läggas heller. Idun föddes 5.27 i lördags. Hur söt som helst.

johanna3

Visst är det så att jag vid tillfällen som denna blir väldigt sugen på att få en egen ny liten bebis. Nu i veckan har jag tröstat mig med att titta igenom en del av bilderna från mina älsklingars födslar. Jag uppdaterade till och med deras berättelser med nya bilder. När jag har flytit runt i minnen ett par dagar, så brukar jag åter känna mig säker och bekväm i att den delen av mitt liv är över. Jag har redan gjort min del av gravidbiten och bebisbiten. Jag är inte längre en småbarnsmamma. Jag har vuxit ur den rollen. 🙂

2 Comments

  • mamma

    Så fint skrivet Kirsi <3 Du är ju ännu inte för "gammal" för en liten en, det skulle vara kul 🙂 Du börjar ha vanan inne 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.