Kaffemonster

Det rätta stället

Någon gång under de första månaderna av min sjukskrivning kom tanken att jag skulle kunna använda mina erfarenheter till att hjälpa andra. Jag skulle vilja använda mina upplevelser till att hjälpa andra. Jag ser helst att något vettigt kan komma ur alla strider med mina demoner.

Sedan dess har jag i perioder funderat på hur jag ska gå tillväga för att omvandla mina erfarenheter till något som andra kan ha nytta av. På vilket vis vill jag hjälpa? Vilka vägar finns det? Vilken yrkestitel behöver jag ha? Vilken utbildning är lämplig?

Skrivandet är ju det som har kommit till mig naturligt. Det är det verktyg jag har använt i min bearbetning av saker och det är det verktyg jag först tänkte använda till att hjälpa. Under tiden jag har gått på den linjen har två böcker börjat växa fram. När de så småningom blir klara ska jag ta ett beslut om huruvida jag vill försöka få dem publicerade eller om de endast var menade att hjälpa mig i min bearbetning.

I vintras någon gång hittade syrran en KY-utbildning som hon vill gå. Jag tycker också att den verkar intressant, men innan jag beslutar mig för att gå en utbildning vill jag ju veta om jag klarar av ett yrke som utbildningen kan ge mig. Med det i åtanke har vi då letat arbetsträningsplats till mig.

I måndags åkte jag och min vikarierande rehab-kvinna (min ordinarie är på semester) till ett behandlingshem här i närheten och hade ett möte. Sammantaget kändes det bra. Jag tror att jag skulle lära mig mycket av att vistas i en sådan miljö. Jag tror att jag skulle kunna göra nytta även innan jag har skaffat mig en adekvat utbildning. Den redan omnämnda KY-utbildningen har de ett samarbete med, och skickar dit personal vid behov.

Efter att ha hört om verkligheten på boendet, att det händer att som personal får man ta emot en hel del elakheter, kände jag mig inte alls lika säker på att jag ville vara där. Jag fick lite småpanik i stil med: “Meh. Jag har ju tagit hand om elaka kunder i telefon i åratal, ska jag orka ta hand om elaka människor? Fysiska människor? Hur ska jag klara det?” Under ett par sekunder snurrade rummet och flyktinstikterna skrek åt mig att resa på mig och gå ut.

Nä men stopp här nu! Vad är detta? Rädslor och tvivel på mig själv, två fula demoner som dök upp helt objudna. Några sekunders sorterande av samtliga känslor och logiken kunde ta över igen. Lite rädslor och tvivel ska inte vara i vägen för mig nu, det räcker med hinder av det slaget. Jag vill arbetsträna här, och jag tror att jag kan göra bra ifrån mig trots lite rädslor.

Ett par dagar senare ringde min vikarierande kvinna och vidarebefordrade en undran från mannen som sköter stället. Vill jag kanske hellre vara stationerad på kontoret inne i stan, och bara spendera en dag i veckan på behandlingshemmet? Det var nämligen så att min oro vid mötet två dagar tidigare var väldigt tydlig för samtliga närvarande. Jag har ingen som helst pokerface. Vad jag känner framgår visst väldigt tydligt på mitt kroppsspråk.

Svaret på frågan kändes i hela magen. JA, det vill jag! Vad lättad jag kände mig. Åtminstone till en början ska jag få sitta i trygghet på ett lugnt kontor. Det låter alldeles perfekt det!

I fredags åkte vi till kontoret och hade ett möte med personalen där. Jag hann inte stänga dörren bakom mig förrän lokalens atmosfär kom över mig: Det är HÄR jag SKA vara. Jag hade bara tagit ett steg in och med ens kändes allting bara rätt. Det är meningen att jag ska vara där. Känslan av att jag kommer att trivas som fisken i vattnet bekräftades bara av att träffa kvinnan och mannen som jobbar på kontoret. De var så välkomnande, sympatiska, förstående, kunniga och livsglada människor. Jag ser fram emot att få lära känna dem.

Det känns så rätt. Helt mitt i prick. Kvinnan berättade om sina planer för mig. Det lät jättebra. Börja lite smått och lugnt för att sedan bredda arbetsområdet. Sköta lite av det administrativa och sedan även kunna följa med till boendet och få lite hum om hur det arbetet är. Och det bästa av allt, jag kommer att vara till nytta! Jag kan knappt vänta tills jag får börja där. 🙂 Det är långt kvar till den 19:e. (Ja, jo, jag vet att jag sa samma sak om att arbetsträna på växthuset också. Men den nuvarande känslan befinner sig inte ens på samma skala som den tidigare. Det är MYCKET starkare nu.)

Saker börjar falla på plats. Mitt liv börjar se ut som ett liv igen. Dimman lättar och solen skiner. Jag är så glad!

morgonsol

3 Comments

  • mamma

    Det är så härligt att höra att du känner dig glad och att du vill vara på den nya platsen <3 Det kommer nog att gå bra ska du se 🙂 Det låter även spännande med böckerna, hoppas du kommer på hur du ska göra, du har iaf mycket att ge och kanske du hittar en väg till att hjälpa andra. Vi är glada för din skull <3

  • Britt-Marie Åkerlund

    Jag tror på dig, Kirsi! Du har blivit så klok och så insiktsfull,
    du har så mycket att ge till andra. Använd dig av all din rika erfarenhet när du börjar på det här jobbet! Du har förmågan att hjälpa andra, du har redan hjälpt mig en hel del genom dina kloka råd och din förståelse. Och väljer du en dag att ge ut dina böcker så är jag övertygad om att de kommer att vara till både stor hjälp och tröst för andra i liknande situationer som du skriver om. Du är absolut på rätt väg nu, fortsätt gå, snälla!

Leave a Reply to Vidde Cancel reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.