Kaffemonster

Vänskap

I tisdags var jag iväg på tjejkväll med tre av de personer som jag räknar som mina närmaste vänner. Johanna har berättat om tjejkvällen på ett bra sätt. Bland annat finns det en mycket tydlig beskrivning på varför vi envisas med att kalla dessa sammankomster för tjejkväll, trots att alla deltagare inte identifierar sig som tjejer. Vilken rolig kväll! Och så underbart energigivande det var.

tjejkväll1

Hela dagen var egentligen mycket bättre bara för att det var tjejkväll på kvällen. Jag var glad och lycklig och kände mig mer levande än på länge. På morgonen kunde jag helt utan ansträngning lägga märke till alla de förnimmelser som vanligtvis går mig förbi om jag inte aktivt letar efter dem. Morgonsolens värme i ansiktet. Vacker, nyvaken och ljusgrön natur. Bra (och för stunden väldigt passande) musik i hörlurarna. Känslan av underlaget jag går på; knastrande grus, dovt trä, hårt asfalt. En liten rysning av bekräftelse från universum när jag tänkte att jag älskar livet. En svag vindpust av en förbigående, säkert på väg till sitt jobb. Doften av parfym. Doften av vårsol, sjö, avgaser, tulpaner och hyacinter…

När jag träffade min hälsokvinna för samtal, så var jag så glad och så lycklig över livet att jag kunde prata helt öppet och ärligt om min syn och min tro på universum, änglar, andar och sådant. Ett ämne som vanligtvis är reserverad för dem som jag kallar vänner, de som tillåter mig att vara precis som jag är. Hon, min hälsokvinna, har visserligen hört mig vara ärlig om änglar tidigare, men nu tyckte jag att det var annorlunda. Det fanns en mycket djupare förståelse och kontakt. Det är så intressant när det blir så, när en klart och tydligt kan peka på en punkt där kopplingen är total och att det finns ett bakomliggande syfte med det hela.

tjejkväll2

Resten av dagen var mest en väntan på att klockan skulle bli sluta-jobba för alla och trevligheterna kunde börja. Johanna har redan berättat om vad som hände och jag har inget att tillägga, förutom att det var så roligt. Precis som väntat.

På hemvägen doftade det sommarnatt. Månen var vacker. Venus var vacker. När jag hade skjutsat Lina hem till sig och Per hem till sin mamma och körde hemåt, trött som få men med ett stort leende, kom jag fram till att just dagar som denna är en bristvara. Såna här dagar kommer för sällan och de här vännerna träffar jag alldeles för lite. Jag saknar dem. En stor del av de senaste veckornas insikter om den närhet och den kärlek som jag känner att inte riktigt finns så som jag skulle vilja, har en bas i denna saknad. (Oh, wait. Har jag bloggat om det ännu?)

Nå. Insikter. Glädje. Vänner. Underbart. 😉

tjejkväll3

2 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.