Musik,  Personlig utveckling

Musikprocess

Jag imponeras av vilken klarhet det är i nutidens tankar och känslor. Det är som att jag inte längre kan lura mig själv. Jag försöker, men det tar inte lång stund förrän jag ser orsaker, mönster och potentiella utvägar. Att den personliga utvecklingen har accelererat och frekvensen av de skarpa ingivelserna har tätnat beror på att flera händelser har sammanfallit. Många trådar har vävts parallellt och sedan knutits samman. Bland annat har jag verkligen (och då menar jag VERKLIGEN) upptäckt musikens läkande magi. Ja precis, magi. Det är vad det är.

I flera veckor nu har jag bara gått runt i min lilla musikbubbla. Lurar i öronen, så att vibrationerna verkligen känns, variationer av olika instrument blir tydliga och ljudet av varje ord i texten hörs. Spellistorna på Youtube har förökat sig och fyllts på med nya låtar i rask takt. Jag har lärt mig att uppskatta musik jag i vanliga fall inte vill lyssna på. Jag har fått nya vinklar på befintliga favoriter och hör allt det vackra på helt nya sätt. Med hjälp av musikens magi har jag aktivt kunna lyfta fram glädje i deprimerade stunder. Jag har kunnat frigöra frustrationer och ge utlopp för glädje. Omedvetet har musiken återupplivat gammalt skräp som uppenbarligen fortfarande spökar. För de flesta sorgsna tillfällen i livet finns det minst en låt kopplad till. Speciellt tillfällen som berör hjärtesorg. Det finns alltså en drös med musik som jag har undvikit i åratal på grund av minnen och associationer till smärta jag inte vill komma ihåg.

Så dök det upp en Celine Dion-låt som rörde upp en massa. Efter den kom flera 90-talslåtar som rörde upp ännu mera. Whitney Houston, Savage Garden och Bon Jovi är väl de som kom upp oftast… En del känslor och tankar kunde jag koppla till specifika händelser och/eller personer, som de som kom med denna, medan andra har varit diffusa och bara signalerat att det finns känslor som behöver bearbetas. Ni vet den där känslan av att hela ens innandöme vrids om från halsen ner till naveln, som en blöt gammal disktrasa, och man bara vill spy? Det var den känslan alla dessa låtar levererade. Och den känslan gick jag runt med i ganska många dagar innan den gick över. Delvis känner jag att jag kunde släppa en massa i och med hela processen, samtidigt som jag vet att vissa låtar framkallade saker som jag inte riktigt vågade känna fullt ut. De här låtarna finns i en spellista som heter nostalgisnyft och dem sparar jag till någon gång då jag är lite modigare.

magnolia

Jag har lärt mig så mycket av den där musikprocessen. Den, tillsammans med mina övningar i att tillåta alla känslor och kursen där jag hittar mina skuggsidor har bidragit mycket till den lugn och harmoni som jag känner inom mig väldigt ofta numera. Och det faktum att det inte längre är direkt möjligt att inbilla mig saker som helt enkelt inte är sanna. Jag mår dåligt när jag försöker intala mig att en känsla eller en situation är något det inte är.

När jag väl kom så långt att jag kunde börja ta itu med de känslor som skapades av musikprocessen, så blev det mest komiskt. Det tillkom ju en massa värdelöshetskänslor. Jag tyckte illa om allt som inte blivit som jag ville. Jag var ledsen över vänner jag förlorat, saker i livet jag gått miste om som jag tycker att jag borde ha upplevt och situationer som bara inte blev som de skulle ha blivit. Jag försökte gräva ner mig i deppigheten och bara loda runt i eländet. Det visade sig att jag inte längre fungerar riktigt så.

När jag började få en återkommande känsla av att vara ensammast i världen, lades saker på plats och en tjejkväll ordnades. Som en påminnelse. “Titta! Här är några underbara vänner. Verkliga och helt existerande. Och de är inte de enda du har.”

När jag tycker att jag inte har åstadkommit något alls i livet, så kommer ungarna hem och är på bushumör. Som om universum vill säga: “Här. Två underbart fina ungar med vackra personligheter och härlig humor. You made them.” När jag tycker att jag saknar tillhörighet så kommer brorsan ner och påminner om vilken otrolig tur jag har som har en plats och en roll i syskonskaran och familjen. När jag känner mig misslyckad för att jag inte kan åka till jobbet, så blir det tydligt ganska omgående att det är så bland annat för att jag inte har kunnat lägga ifrån mig vissa rädslor. “Let love guide you, not fear.” som Ralph Smart brukar säga. Jag har inte lärt mig det till fullo än.

Det har liksom blivit ganska svårt att bara gå runt och tycka synd om mig själv, när det för det mesta är helt klart och tydligt att mina orsaker till självömkan inte är sanna eller att situationen är som den är för att jag inte har ändrat den.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.