Kaffemonster

Bråket om julens nykterhet

Alla har naturligtvis rätt att ha sin ståndpunkt och uttrycka sin frustration över sådant de blir upprörda över. Men ibland behöver man se förbi jaget och titta på saker i ett större sammanhang.

I långt över en månad nu – precis som alla andra år, har det inte varit någon brist på frustrerat uttryckta åsikter om huruvida det är okej att dricka alkohol på julafton eller inte. Jag vet inte hur många artiklar, inlägg och kommenterarer jag har läst (så många att min hjärna numera bara registrerar “bla, bla, bla… blah!” när jag skummar igenom något där vit jul, nykter, snaps, glögg eller öl nämns), utan att någon berör den egentliga poängen med hela rabaldern.

Om en person har förmågan att dricka alkohol utan att bli berusad, på julen och alla andra dagar, så är det väl bra. Det är ingen som vill hindra denna person från att dricka sin snaps eller öl eller vad det nu är. Alla vet att en sådan person inte skadar sina barn eller någon annan i sin omgivning med sitt sparsamma drickande.

Det verkar vara vanligt att uppmaningar om att låta bli alkoholen helt på julafton drar igång tankar som: Men JAG super mig inte full, JAG skadar ingen genom EN snaps, JAG ska inte behöva avstå min öl bara för att andra inte kan hantera spriten, det är MIN RÄTT att dricka vad jag vill dricka… Och det är dessa tankar som ofta uttrycks. Ibland hetsigt och frustrerat, i försvar. Och ofta med mycket passion bakom.

Men nu är det så att ALLA våra handlingar påverkar flera än oss själva och vår närmaste familj. Alla våra handlingar. Alltid.

Visste du att en alkoholist går vanligen runt med enorma skuldkänslor över sitt överdrivna drickande? Dessa skuldkänslor dövas inte bara med hjälp av mer drickande, utan också genom att plocka upp omgivningens signaler om “normalt” drickande.

Att kontinuerligt se folk som inte alls har någon form av beroende försvara sin rätt att dricka, ger med stor sannolikhet upphov till en “om en normal drickare ska dricka på julafton, så är det fan okej för mig också”-inställning. Medvetet eller omedvetet.

En alkoholist vill väldigt gärna kunna dricka så där kontrollerat som “alla andra”, och hoppas ofta att den här gången kanske det går bra att sluta efter en öl och låta resten av spritskåpet vara. (Och när jag säger alkoholist, menar jag inte dem som sitter på parkbänken. Jag pratar om dem som av någon anledning dricker alldeles för mycket, men kanske inte ens tillåter sig själv att se omfattningen och hur destruktivt det är. De som på någon nivå måste dricka, oavsett om deras ursäkt är att det har varit jobbigt en stund, de behöver slappna av, de är vuxna och kan göra som de vill, det hör till, det är vår kultur eller vad det nu kan vara. Och framför allt, jag pratar om dem som har skuldkänslor för att de dricker.)

Så tänk på, att varje gång någon som inte har problem med drickat argt hävdar sin rätt att få dricka på julafton – precis som alla andra dagar – finns det antagligen någon som inte kan dricka som tolkar det som grönt ljus.

Det är DÄR problemet är. Det handlar inte om att hindra någon, det handlar om att stötta dem som inte riktigt har förmågan att låta bli.

Det är på så vis vi kan skydda de barn som är utsatta. Exakt så.

Nej, man kan inte ta ansvar för andras handlingar, men man ansvarar för sina egna. Och man har ett ansvar att inte skada andra med sina handlingar. Så varför inte försöka ha en positiv inverkan på sin omgivning, bidra till att göra världen lite bättre genom att i handling visa att det går alldeles utmärkt att låta bli alkoholen ibland? Eller åtminstone genom att låta bli att så aggressivt hävda sin rätt att dricka så snart någon uttrycker sin oro för barn vars vardag innehåller alldeles för mycket fylla.

Min synpunkt här ovan är baserad på egna erfarenheter och observationer. Lite mer än 36 år har jag spenderat med alkoholiserade människor. Jag har upplevt – både som barn och vuxen – många olika vinklar på hur illa alkoholen kan göra en person och dennes närmaste.

Jag betraktar mig själv som nykter alkoholist. Jag har varit nykter i snart 6 år, och var aktiv i varierande grad i kanske 12 år innan det. Alltså har jag själv utsatt mina barn för precis sådant som jag själv gick igenom som barn.

Jag har erfarenhet av båda sidor av myntet så att säga, både beroende och medberoende på olika sätt. Så min åsikt och inställning i ämnet är inte taget ur luften.

4 Comments

    • Kirsi

      Right back at ya! 🙂 Hoppas att du fick lite ny ammunition när du slåss mot såna vars tankar stannar vid sin egen upplevelse. <3 Kram

  • Carina

    … “alltså har jag själv utsatt mina barn för precis sådant som jag själv gick igenom som barn. Jag har erfarenhet av båda sidor av myntet så att säga”.

    Vilken gåva detta är till dina barn. Att de fått det bekräftat, att de fått ord för hur det var. Jag tror annars att de flesta växer upp utan att föräldrar någonsin talar om det, för att senare även försköna hur det var. De kan till och med ha förträngt det så pass att det inte ens finns kvar annat än hos barnen. Eller vägrar prata om det. Oavsett så så lämnar det barnen förvirrade och med skuldkänslor.
    Klokt och kärleksfullt Kirsi

    • Kirsi

      <3 <3 Det kräver en hel del självrannsakan och några års grävande i mörka vrån för att orka säga högt att "såhär har jag gjort". Och inte ens då är det trevligt och lätt på något vis. Men mina barn förtjänar att veta att jag är så ledsen för de gånger jag inte kunde vara den föräldern de behövde. De ska veta att det är okej att prata om skit man skäms för. Och framför allt förtjänar de att jag nu gör mitt yttersta för att vara tillgänglig och närvarande, och verkligen visar att den kärlek jag känner för dem är villkorslös, även om det inte alltid har sett ut så.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.