Psykisk ohälsa

Så väggen var här denna gången?

Det är nog inte meningen att jag ska gå på det där samordningsteamet. Jag fick sms om att eftermiddagens handledningsgrupp är inställd, igen. Det är lite det jag har samlat krafter till hela veckan, samtidigt som jag har härjat runt och fixat och donat och varit allmänt all over the place. Jag kan inte hantera en förändring i planerna nu, känner jag.

Spenderade ett par timmar till att försöka omstrukturera de mentala förberedelserna så att kan hålla mig stående till imorgon lunch och delta i hälsogruppen. Men så kom posten med information om att jag inte längre är inskriven på af. Panik. Panik, PANIK. Jag har ju inte fått ett enda ordentligt besked om huruvida det var okej att bli borträknad på af eller inte. Och då har jag mailat tre personer och frågat. Fk svarar mig inte över huvudtaget.

Jag kan inte komma ihåg att jag har känt mig så ensam i mina myndighetskontakter tidigare. Tidigare har alla mina handläggare på både af och fk varit väldigt förstående och respekterat min önskan om kontakt via mail istället för telefon. Men så började jag på samordningsteamet och vips, så uteblir både mailsvar och respons på mina funderingar, vart jag än vänder mig. Ska det vara så här, så vill jag byta tillbaka till min tidigare handledare på fk.

Sitter och väntar på att de vanliga värdelöshetskänslorna ska komma och tala om för mig vilken fjant jag är som inte bara ringer som vanligt folk. Men de kommer inte, för att styrkan sitter i vägen. Och tillsammans med ilskan har de gjort alldeles klart att det här är ibland mer en principsak än en fobi för mig.

Alla har inte lyxen att kunna ringa till ställen hur som helst. Samhället måste anpassa sig och istället för att för syns skull printa dit en e-postadress på visitkorten, förstå att e-post (och sms) inte är envägskommunikation. Man behöver svara på de mail som ramlar ner i ens inkorg, man kan inte ignorera folk bara för att man inte hör dem flåsa otåligt i luren.

Jag envisas med att använda text när jag kommunicerar. Ibland kan jag ringa, men oftast inte. Och när jag envisas på det här sättet gör jag inte det bara för min egen skull, jag slåss för andra också. Jag slåss för de som kanske inte kan göra det själva, de som tror att de inte kan vara öppna med att det ÄR svårt med saker som ses som självklart. Varje gång jag säger att jag inte kan ringa och istället ber om en mailadress, står jag upp för alla som inte kan ringa. Varje gång jag sätter ord på hur det kan se ut, gör jag det för alla de som tror att de måste vara tyst.

Vi alla gör på det här viset. Vi bidrar med våra styrkor och tillkortakommanden.

Så. Jag ska inte gå på hälsogruppen imorgon, igen. Inte nästa vecka heller. Jag behöver vila. Jag går på julledighet. Tack och hej!

3 Comments

  • Carina

    Du slåss för mig, tack! Och du har förlöst min skam också, aldrig mer ska jag känna mig mindervärdig över detta, OCH jag är med i kampen från och med nu. You got to fight – for your right – to eeee-mail 😉

  • Carina

    Och fy fan för detta med att vara utlämnad till dessa myndigheters godtycke. Det är ensamt, det är stort, och det känns livsavgörande. Jag tar också julledigt, tack o hej!

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.