Kaffemonster

Mitt i natten

Som så ofta annars, så sitter jag här i mitt hörn, i min fåtölj. I mörkret, det underbara, trygga mörkret. Lyssnar på datorns brummande, det enda ljudet jag hör just nu. Det är så tyst, dovt och isolerat på något vis. Det här är min värld.

Efter många dagar av att ha balanserat ett närmast paniskt tillstånd, har jag känt mitt personliga utrymme inskränkas av de osynliga band som ibland vill begränsa och tygla mig. De har dragits åt så hårt att jag inte har kunnat andas. Eller tänka. Det tynger i axlarna och värker i huvudet. I ögonen. I hjärnan.

Inre stress, är väl den orsak som alltid gör sig hörd. Lång förberedelse för veckans alla händelser har tagit mer energi än tillåtet, om jag tänkte ta mig igenom veckan med någorlunda livsvilja i behåll.

Vetskapen om en annalkande konflikt har inte hjälpt en enda gnutta. Försvaren förbereddes tidigt. Försvaren var ganska skrala, endast ett svagt yttre skydd kunde komma på plats. Det fanns inte arbetskraft nog till att varken stärka skyddets kapacitet eller att åstadkomma ammunition till den typ av försvar där jag kan sänka min motståndare med en förträfflig verbal förmåga. Så jag stålsatte mig mot förödmjukelsen. Bet ihop. Höll käften. Skyddet, mina sköldar, mina murar, släppte inte igenom så mycket. Det mesta stannade utanför, några bucklor blev det. Drog åt om kroppen ännu mera. Det är trångt. Värker i lederna av allt som trycker och klämmer. Det yttre skyddet hjälpte inte mot återuppståndelsen av de inre demonerna. Gamla reflexer vaknade till liv. Beteenden, som handlar om övelevnad, triggades och blev fullt aktiva. Kaoset innanför fanns det inget hjälp emot.

Här. Exakt här, hade jag behövt dra igång alla de säkerhetsåtgärder jag har sparade. Jag vet det exakta ögonblicket, då jag hade behövt säga att nu lägger jag av för en stund och låtit någon annan ta över. Istället var den gamla vanliga överlevnadsinstinkten igång, och körde på för fullt. Stängde av allt av värde och körde sitt eget race. Det fanns inte en chans att formulera en sådan tanke ens, att kliva tillbaka helt, på det sättet jag skulle ha behövt. Lite, ja, men inte alls enligt behov.

Det yttre är en dimma. Det inre ett kaos. Och det flyter runt så mycket krav just nu. Alltid är det någon som kräver något. Kräver, kräver, kräver. Men lilla värld, jag kan inte ens tänka klart just nu. Jag kan inte ta emot några krav. Jag förstår inte det talade ordet. Jag har inte plats i min tanketråd för något som inte skapats av det inre panikartade kaoset. Jag kan inte hantera ett avbrott i den mentala nedrustningen.

Och när jag säger krav, så menar jag allt sånt som gemene kvinna betraktar som harmlöst, kravlöst och ingenting alls. Om jag behöver rikta min hjärnkapacitet mot annat än att andas, så är det ett krav. Om jag måste formulera ett svar av något slag och utrycka det med rösten, så är sannolikheten stor att det i min hjärna finns en tre-fyra smådjävlar som skrikande sliter håret av sig på grund av den extrema stressen det innebär. Det går åt arton skedar för att förstå vad någon har sagt!

Nå. Just nu, här i natten, så är det lugnt. Jag kan andas. Det är tyst. Mörkt. Tryggt. Och fritt.

4 Comments

  • Carina

    Ibland är man chanslös mot reflexerna. Särskilt när man vet vad som komma skall och försvaren aktiverats tidigt. Det lämnar ingen kraft kvar. Vila och meditera när du kan ❤️

    • Kirsi

      Där är den. 😉 Tack så mycket för din uppmuntran. Tänk att det är så svårt för mig, när jag hamnar i det där tillståndet, att tänka på att meditera. Tack för att du påminde mig. Mediterade en stund i morse och har känt mig relativt lugn hela dagen. <3

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.