Psykisk ohälsa

The wild bus ride

Jag satt och gick igenom gamla utdrag som låg opublicerade här på bloggen, och hittade nedanstående inlägg. Jag satt här och läste roat, för jag minns det här tillfället.

Det skrevs i november 2014. Den hösten behandlade vi min sociala fobi och enligt instruktion från min psykolog, tränade jag på att göra saker som var lite otäcka.

***

2014-11-19

Igår gjorde jag något jag inte brukar göra frivilligt. Jag satte mig bredvid en okänd människa på bussen.

Det var en kille med gula byxor. Inte senapsgula, inte klargula, utan mörkt gula. Han satt och läste i en svart bok och höll i en kaffemugg med plastlock på.

Platsen bredvid honom var den första lediga, så jag satte mig ner. Kom på senare att jag kanske skulle ha frågat om det gick bra att sitta där.

Jag satt så nära en okänd människa att jag kände honom andas. Han andades. Jag andades. Han andades igen.

Medan vi andades i otakt, tänkte jag att om jag vore lite mer modig, så skulle jag fråga om boken som jag satt och sneglade på i smyg.

Istället nöjde jag mig med att titta runt på de andra människorna i bussen. Undrade om de också satt bredvid okända människor som andades.

En tjej mittemot mig, ett par säten bort, satt och tittade åt mitt håll. Jag mötte blicken. Jag. Mötte. Hennes. Blick.

Många stora saker hände igår.

***

Och nu, efter publicering, kom jag på att kan hända att jag har gjort om och publicerat någon annan variant av denna berättelse, och att det var orsaken till att utdraget låg kvar opublicerat. Många gånger tycker jag att jag bara skriver samma saker om och om igen.

Om så var fallet nu, så kan det här ses som en påminnelse om modiga Kirsi och gula byxor på bussen.

14 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.