The botten is nådd

Måendevis, är det här den värsta dagen på länge. Måendependeln går konstant upp och ner, och den här bottenkurvan har bara dykt på hela veckan. Nu är jag på botten av denna dal.

Idag har varit en dag i sängen. Jag har inte haft energi att hålla mig uppe – eller ens vaken – på hela dagen.

Ett par timmars vakentid på morgonen så att ungarna blev väckta och kom iväg till skolan, var uppe och åt mackor vid 13 och har sedan sovit till strax före 18. Nog hade jag kunnat sova mer, men jag måste hämta ut mina mediciner på Ica. Förhoppningsvis blir det mörkt snart så att jag kan gå (som jag har längtat efter mörkret).

Det är såhär det brukar se ut. Det är en period av ångest, nedstämdhet och energilöshet. Periodens längd och djup varierar och det beror mest på hur tidigt jag lyckas upptäcka vart det är på väg och hur snabbt jag hinner hantera saker.

Sedan kommer den extrema tröttheten, då jag har svårt att tänka mig dagar utan 16-20 timmars sömn. Det mesta känns omöjligt och jag har bara någon timme per dag då jag inte känner mig som en hög med blöt tvätt.

Det är under dessa få timmar som skaparlusten är som störst.

Sedan börjar jag kunna andas lite smått igen. Det börjar vara möjligt att se ljusglimtar och tro att de kan vara verkliga igen.

Den här gången tog jag inte symptomen på tillräckligt stort allvar, utan trodde att om jag bara skalar av lite så kan jag hantera det. Det vill säga, jag skalade inte av alls, men jag försökte också låta bli att lägga till extra tyngd att bära på.

Jag hade ju planer. Och trodde på riktigt att den här gången är jag snart en vanlig vuxen människa. En fungerande vuxen människa.

Jag borde ha backat flera steg, redan för en månad eller 6 veckor sedan. Kroppen signalerade ivrigt med förkylningar och feber. Men jag ville ju sträva framåt. Ville hindra känslan av misslyckande.

Idag har jag mest sovit. Men de förebråelser som fanns tidigare i veckan, finns inte kvar längre. Demonerna som hackade och klagade och konstant påminde om all värdelöshet har åkt hem igen.

Istället kan jag sitta och titta på min växande lista av påbörjade blogginlägg utan stress och ångest, och tycka att det är lite typiskt mig att det är så. För när jag mår bra, så behöver jag ha en hög med pågående projekt att sysselsätta mig med.

Jag kan titta på mitt stökiga vardagsrum och tänka att jag kanske skulle möblera om hela alltihop.

Idag är botten. Nu börjar vägen upp igen.

Vi ses på toppen.