Dikter och sagor

Empat

En sliten enkelsäng står utmed den kala väggen i gästrummet – det enda rummet där radiatorn fortfarande avger värme. Sängkläderna ligger i en slarvig hög i fotänden och mönstret på tapeten har bleknat sedan länge.

Sängen var inte bäddad idag heller, vad skulle det ha tjänat till?

Bredvid sängen står en golvlampa som den enda ljuskällan i rummet. Ful är den – metallisk, med ett böjbart huvud och ett utseende som säkert är ämnad att ge en charmig futuristisk känsla, medan den i verkligheten bara påminner om ett sunkigt 90-tal. Ful.

För ovanlighetens skull är lampan tänd. Den kastar sitt sken över sängen och en bit av golvet, som är täckt av papperstussar i olika storlek – ett resultat av ett ihärdigt snytande.

Hon bestämde sig för att göra kväll tidigt – redan när gatubelysningen tändes utanför köksfönstret. Vad fanns det för mening med att vara vaken?

Snabbt, jättesnabbt, skulle hon bara läsa klart och sedan var det sängdags. Det var väl där misstaget skedde. Den lilla textsnutt hon läste slog hål i den redan sköra strukturen som höll henne samman. Hon bröt ihop med våldsamma gråtattacker, som hastigt och okontrollerat slets ur henne, samtidigt som kvällståget skakade om lägenheten när det susade förbi. Det var som om det yttre också var tvunget att skakas om, för att markera den inre förödelsen.

Två skrivna meningar, som inte hade det minsta med henne att göra, hade tillräckligt med kraft att totalt riva isär de tygremsor som hon hade lappat och lindat ihop sin trasiga själ med.

En handfull ord var orsaken till att det nu låg en matta av snoriga pappersbollar på golvet. En handfull ord var orsaken till att den fula golvlampan nu var tänd.

Mitt på sängen sitter hon, iklädd en strumpa och ett linne som sträcker sig till låren. Sänggåendet blev avbrutet av gråtattacker och gråtandet blev avbrutet av inspiration, därav det halvt påklädda tillståndet.

Mitt på sängen, med två kuddar i knät och anteckningsboken på dem (ergonomiskt och bra), sitter hon i skräddarställning med pennan i handen och börjar skriva.

I smärtan, i det som känns trasigt och ohanterligt, är det alltid ensamheten som är tydligast. Den djupa, kalla ensamheten, som ingen kan ta bort.

Hon skriver datumet högst upp på sidan och i samma stund som hon gör det, flyter tid och rum samman. En värmande känsla omger henne, som om någon lägger en filt på hennes axlar.

Hon fylls av minnen som inte riktigt är hennes egna. Hon kommer ihåg hur hon alltid har skrivit datumet högst upp på sidan i snirklig, smal och lite lutande skrift. Hon har skrivit datumet på samma sätt så många gånger innan – 12 november 1870, 16 juli 1918, 3 april 1946, 1972, 1998, 2015…

Alltid samma handstil. Alltid samma längtan efter utlopp av känslor och tankar. Alltid samma känsla av ensamhet.

Hon har alltid varit… här. I en eller annan form, har hon alltid varit här. Hon har burit samma börda i liv efter liv.

Hon skriver och skriver. Om händelsen som slet isär henne nu. Om de två meningarna som borrade igenom hennes bröstkorg och lämnade blodspår efter sig. Hon skriver om irritationen över den fula lampan och alla andra bagateller som blir synliga när skyddshöljet inte längre finns.

Hon känner hur alla tidigare och framtida versioner av henne sluter upp runtomkring henne. De värmer. De stöttar. De förstår. Hon känner alla tillfällen då hon desperat och frustrerat försökt hitta bot mot att behöva känna alldeles för mycket. Samma känsla. Om och om igen.

Ensamhet.

Ensam med andras känslor.

Ensam med stöd av alla versioner av henne själv.

 



 

5 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.