Kaffemonster

04.55

Det är ett klockslag jag aldrig någonsin kommer att glömma. En januarimorgon för länge sedan, var det just det klockslaget då en underbar liten varelse lades på mitt bröst efter många, många mödosamma timmar.

Mitt förstfödda barn, min finaste son.

När jag tittade på honom, så kändes det lite dumt att jag i månader hade undrat hur han såg ut och vem han var. För jag kände honom, jag kände igen honom. Det var på något sätt så självklart att det var just han som var min son. Som om jag alltid hade känt honom.

Idag fyller han 18, min finaste son.

En tidig januarimorgon hade jag plötsligt ett litet knyte att ta hand om. En annan tidig januarimorgon har jag plötsligt vuxna barn. Andra morgnar däremellan har jag bara varit så otroligt tacksam över att en så fin person har valt att komma till mig.

Nu när jag skriver det här, så sitter han inne på sitt rum och förundras över hur en för honom okänd person kan vara så generös att ge honom två jackor. Det finns så mycket godhet och så många genuina och osjälviska människor här i världen. Jag vet att min son är en av dem (även om han själv inte alltid är medveten om det) och jag är så innerligt tacksam att han får uppleva en del av omvärldens godhet riktad direkt mot honom. Jag tror att han behövde den upplevelsen inför sin första dag som vuxen.

Tänk. 18 år. Älskade unge.

Och hur jag än försöker vara närvarande för att se och bekräfta den person han är nu, så är det ofta just det här jag ser när jag tittar på honom. Bakom alla piercingar, den orakade hakan och de mörka klädesplaggen, ser jag det här:

23 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.