Psykisk ohälsa

Upprivna sår hos psykologen

Klockan är ett på natten och det verkar som att jag ägnar mig åt den gamla tidens vanor. Förr brukade jag alltid sitta på nätterna med en kopp kaffe och skriva vettiga och ovettiga tankar i bloggen. Idag har varit en ganska jobbig dag och jag känner för att sitta med kaffe, tända ljus och ett par rökelsestickor. Det är inte mörkt i köket, som på den gamla tiden, för numera är det lite jobbigt att titta på skärmen i mörker. Jävla ålder.

Jag har ju en stående tid hos min psykolog varannan måndag. Idag var det tydligen måndag. Vaknade på förmiddagen, mer täppt i näsan än på flera dagar och kände att jag inte ville gå ut idag. (Nej, förkylningen har inte gett sig alls. Nej, jag har inte orkat koka ihop några läkande häxbrygder.) Det var nästan så att jag avbokade, men åkte iväg till slut.

Numera åker jag tåg och tar sedan stadsbussen till sjukhuset (Yay! Kirsi: 1 – Social fobi: 0). Det har fungerat bra att göra så ända sedan vi flyttade, men idag var det jobbigt att vistas bland folk – att vara ensam bland folk.

Jag tycker om min psykolog. Hon ställer så självklara frågor och tycker att vi gör så mycket framsteg, även om inte jag håller med henne alls om dessa framsteg hon pratar om.

Idag skulle vi gå vidare i tidslinjen – alltså en skiss som jag har gjort med alla viktiga och avgörande händelser i livet. Den är färgkodad och allt. Organiserad. Jag skulle visa den här, om det inte vore så att den innehöll händelser som jag varken kan eller vill prata publikt om just nu. (Ugh. Ibland hatar jag hur tillbakahållen jag känner mig när det kommer till att öppet prata om saker!)

På tidslinjen har vi kommit så långt som till övre tonåren. När jag slutade gymnasiet, varför jag slutade gymnasiet och hur det var i allmänhet när jag var 18-19 pratade vi alltså om idag.

Periodvis tänker jag mycket på den tonåriga Kirsi. På hur många fel val som gjordes där i slutet av 90-talet – av mig och av andra i min omgivning. Jag undrar ibland om andra vet vad det egentligen var som hände då. Hur det var, vad som pågick och vilka orsaker som fanns. Jag tror inte det. Själv visste jag inte förrän jag var en bit över trettio och det var mitt liv det handlade om! Ibland jämför jag mig med min son, som ju nu är i samma ålder, och det är med fasa jag ser likheter – jag har inte lyckats skydda honom tillräckligt. Och det är med lättnad jag ser olikheter – det finns hopp, för han är starkare än jag någonsin var.

Det var ett jobbigt psykologbesök igen. Jag satt och grät. Psykologen anmärkte lite försiktigt på att jag har en så kraftig reaktion fast det var så länge sedan. Det har gått tjugo+ år sedan jag var 18-19 och idag kunde jag inte prata för att jag grät så mycket. Som om jag inte redan var snorig nog. Tjugo år och ingenting är i närheten av färdigläkt.

Jag känner så mycket sorg för tonåriga Kirsi. För allt som hände och för allt som inte hände. Så ofta tänker jag på hur otroligt det är att jag har överlevt över huvud taget. Så många gånger som saker kunde ha gått så fel. Eller gått för långt. Så många gånger som jag kunde ha bestämt mig för att inte orka mer. Så många situationer jag har varit i som bara kunde ha slutat riktigt, riktigt illa. Det är lite förvånansvärt, faktiskt, att jag fortfarande lever.

Jag har skrivit ett annat blogginlägg som går in på det ämnet lite grann – överlevnad, förmåga att överleva. Men jag kan nog inte publicera det här. För alla läser här. Och jag måste skydda mig själv. Och mina barn. Och mina… andra. Det är på nåt vis så att det är mitt jobb att skydda alla. Och jag vet varför det är så också. Men jag kan inte säga det.

Jag överlevde för att jag valde att dricka. Det var det som höll mig levande så länge. Även om också det borde ha gjort precis motsatsen. Jag överlevde för att jag drack. Tills jag valde att överleva genom att sluta dricka. Jag är helt säker på att om jag hade varit nykter, om jag hade behövt känna allt under de år jag inte gjorde det, så hade jag inte överlevt. Hade inte orkat.

Det är ganska makabert det där, att vara nästan stolt över alkoholiststatusen. Men jag anpassade mig, lärde mig hur jag skulle göra för att överleva. Jag är expert på att anpassa mig. På riktigt. När jag skriver i mitt CV att jag är flexibel och lär mig snabbt, så menar jag verkligen det. Som en kameleont. Har en hel livstid av erfarenhet när det gäller ögonblicklig anpassningsförmåga.

Klockan är snart tre. Det här kaffet är inte gott. Fel sort. Jag har haft en jobbig dag, men jag vill inte sova nu. Jag är inte mycket för att kolla på serier, men den senaste veckan eller två, så har Star Trek Voyager varit en bra tröst. Några avsnitt till av den.

Och en sista sak. Om man bara har meningslösa saker att säga, som tomma ord och hjärt-emojis som inte betyder något, så låt bli att kommentera. Om man ska kommentera, låt det vara vettiga saker och vuxna konversationer. Genuina kommentarer och funderingar. Jag vill inte ha några jävla hjärtan idag. Jag orkar inte med falskhet just nu. Inte när jag mår dåligt och inte när det enda det gör är att påminna mig om exakt hur lite alla förstår.

22 Comments

  • narcoffer

    Jag ville också börja dricka. Tänkte att det skulle bedöva mig, så jag slapp känna och tänka så mycket. Men sprit tillsammans med mina mediciner vore en livsfarlig kombination, så det gick inte. Hur gör du nu, när du inte dricker? Är det psykologen som håller dig uppe? Jag har letat efter någon som är villig att lyssna på mig, men det kostar alldeles för mycket.

    • Kirsi

      Det är mest mina barn och min andlighet som håller mig uppe nu. Jag mediterar mycket och gör mina ritualer som jag mår riktigt bra av. Det finns en hel del olika blogginlägg om det, om du vill läsa. Jag har gjort många alternativa behandlingar och letar nyfiket efter nya sätt att testa. Alternativa sätt, eftersom jag har märkt att de fungerar bäst för mig. Psykologen är mer ett komplement, där jag vet att jag får in en vetenskaplig aspekt också.

  • Fröken Rödlök

    Jag förstår hur det känns med det där sociala, att man inte vill vara ensam med massa folk, men man mår så jäklar bra efteråt, när man utmanat sig själv och vistas bland andra. Det är härligt att läsa att det står 1 – 0 till dig =)
    Jag kan må skitkasst bara genom att åka till affären så när man övervinner den där känslan är det kanon. Fortsätt så! Du är stark som berättar det här, förhoppningsvis hjälper dig dig och andra som läser.

  • Linda Odelmar

    Låter som du hade en tung dag..Tror att det är många som börjar dricka mycket när de är nere..Inte konstigt.. Men det gäller att hitta sin väg mot någonting annat, ibland är den lång & snårig..men till slut upptäcker man att saker är annorlunda och att allt det dåliga som var, nu är minen på distans..kämpa på..

  • Sofie

    Vad jobbigt att det kom upp så mycket jobbiga minnen. Men bra att du trivs med din psykolog ju ibland kan det vara extra jobbigt att vara social ja.. Men du gjorde det du skulle, en klapp på axeln. ❤️

  • Sanna

    Vilket starkt inlägg! Även att man inte vet vad som har hänt så blir man berörd… skönt att ha en psykolog som hjälper och som du faktiskt tycker om!
    Håller helt med om kommentarerna; har man inget att skriva behöver man inte göra det. Eller kommentarer där man märker att personen inte ens läst inlägget…
    Kram

    • Amanda

      Jag håller med dej med kometarerna känns som en del bara lämnar koentarer för att dom måste ❤️ härligt inlägg du skriver skönt att du hittade en pyckolog som du tycker om❤️

    • Merja

      Fina bilder på en underbar flicka ❤️ Det är skönt att du har en psykolog som du trivs med. Och heja dig som tar dig till stan med kollektivtrafik

  • Diana Saelöen

    Jag gillar verkligen ditt sätt att skriva, rakt och ärligt och utan krusiduller. På Bloggen gör jag likadant….vissa saker ska inte sätta digitala spår då man själv eller någon annan riskerar att såras. Jag skriver i en vanlig dagbok också, papper och penna på det gamla hederliga viset.
    Jag har full förståelse för att man tar till alkohol eller droger för att överleva en jobbig period, starkt av dig dock att ta dig ur det igen. Jag är tacksam att jag får följa dig.

    • Kirsi

      Tack Diana. <3 Jag betraktar mig som en rak och ärlig människa, utan större krusiduller. Där har du en bra idé, att skriva pappersdagbok också. Jag har ju en massa anteckningsböcker liggande överallt, men dem använder jag till att skriva ner sånt jag inte vill glömma. Har inte ens tänkt på att jag faktiskt kan skriva av mig mina hemligheter i dem också. TAck. 🙂 <3

  • Yela

    Förstår dina tankar ändå kring att drickandet ändå på något sätt räddade dig. Jag var igenom så mycket under min uppväxt, som 19 åring tog jag mig ur ett destruktivt förhållande där jag blivit misshandlad psyksik och fysiskt under 2 års tid. Jag var efteråt helt förstörd. Började röka cannabis för att överleva, klara dagarna. Det är absolut inte bra men jag tror ändå det räddade mig från att sjunka totalt. De lät mig sova, lät mig i stunder koppla av.

  • Mina

    Vilket stark inlägg och jag kan aldrig förstå men när jag tänker tillbaka så drack även jag en hel del när jag var 18-20. Var inte på en bra plats och gillade inte mig själv. Det blev ett sätt att våga och att släppa det jobbiga.
    Hoppas du snart mår lite bättre och tänk att idag är du på en bättre plats än du var då. Många kramar till dig.

  • Marie Karlsson

    Jag har också gått hos psykolog och man har fått prata om allt sedan det startade och det är extremt jobbigt att hitta roten och det som man mått dåligt över. Dessa minnen är så jobbiga att hantera’

    Så skönt att det känns bra med din psykolog

    Ja det är tråkigt med dessa slarvkommentarer, får också sådana och det är jättetråkgit

  • Amanda Kanterfors

    Jag känner igen mig i en del av texten, det här med att behöva anpassa mig är jag också väldigt duktig på står flexibel i mitt CV också. Var hos min psykolog idag, det tar på krafterna. Kram vännen 🙂

  • jessica burman

    ja när man tänker efter på saker man gjorde förr som alkhol vanor men också hur man måde under denna tid. Kan man enkelt se att man tog till det periodvis bara för att stå ut faktiskt. drak också mycket under en tid i livet, och vet ju att jag absolut inte måde bra då heller. så man ska nog inte va så hård mot sig själv, finns säkert någon mening med allt

  • Madde

    Mycket som rört upp igår. Jag har inte ens vågat gräva i det, men borde ha gjort det. Ser också likheten hos mina barn, men dom är så mycket starkare än vad jag någonsin var. Min dotter genomgår samma sak som jag gjorde för några år sen, och hon är så galet duktig. Så stolt över henne. Kram

  • Kamilla

    En av mina vänner när jag var barn växte upp med en alkoliserad mamma vilket var av och på i stort sett hela tiden. En vecka var allt precis som vanligt och nästa hela havet stormar innan för husets väggar. Utanför i min fina stad såg allt så fridfullt och bra ut. sorgligt. Kram från mig

  • Michelle

    Åh förstår känslan när man bara vill ligga inne och sova och bara ta det lugnt. Hoppas du inte blir sjuk. Bra att du pratar med psykolog

  • Sandifighter

    Som jag sagt förut, på någotvis är vi så lika. Jag kan bli irtiterad för jag tycker att jag läkt mig så bra, men så kommer något och slår till och jag inser att nej, det finns fortfarande saker som inte är färdig läkt, saker jag reagerar på.
    Jag har insett att när jag skriver min historia till min föreläsning så har jag varit osynlig i nästan hela mitt liv, tills jag träffade maken och jag fann min familj och jag blev synlig. När jag inser att jag ännu krockar med mina släktingar så blir jag osynlig igen. Min osynlighet har gjort att jag känner igen mig i din kamelont beskrivning. Även jag behöver healingen och min egna stund med meditation, att umgås med vänner blir tufft, just för att jag vill vara i min egna bubbla. Både jag och vet däremot varför vi överlevde. Du vet säkert som jag att just nu är en tid där allt det jobbiga oläkta kommer upp till ytan. Även om det är tufft så är det något vi måste gå igenom just nu ❤ Du är en fantastisk människa, även om du inte vill höra det just nu då tänker jag ändå säga det och de val du gjort i livet kommer inte dina barn att göra för du vet hur du ska hantera det och våra barn är så mycket starkare än oss för det har vi hjälpt dem med och det har varit en stor del av vårt arbete här. Jag finns här alltid om du vill prata, jag lyssnar och jag vet hur det är att ha gått igenom ett helvete, även om vi haft olika helveten i vår uppväxt.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.