Ensamhet
by Kirsi on April 5th, 2012
filed under Kaffemonster
Ensamhet, ensamhet… Wohoo! Jag tycker om att vara ensam. Jag behöver vara ensam. Att bara få andas en stund, vara ifred med mina tankar och känslor utan att ta hänsyn till någon annan. Jag behöver vara ifred, rätt ofta faktiskt. Det är ansträngande och jobbigt att umgås, även med de jag älskar. Speciellt under de besvärliga perioderna när jag tappar humöret femton gånger i timmen och det helt enkelt inte finns energi till att lyssna, prata, förstå, skratta eller trösta. Jag ska inte ens börja prata om de skuldkänslor detta orsakar…
Alla delar i det som innebär att vara social är riktigt jobbiga. Visst kan jag koncentrera all min kraft till att fungera socialt, till att prata och le lite grann, men det tar sedan ut sin rätt och jag blir bara mer utmattad och behöver ha mer tid till återhämtning. Min ovilja att umgås handlar inte om att vara folkskygg, rädd för att vara bland människor. Det handlar om att det tar så mycket kraft och leder till en ångestattack om det pressas tillräckligt långt. Jag har inte den orken, så jag måste säga stopp ibland. Jag måste undvika att vara bland folk, om jag inte vet att jag har en flyktväg när det blir för jobbigt. Kanske kan man säga att det är en indirekt rädsla för folk(samlingar). Kanske är det just det som är definitionen av folkskygg, vad vet jag?
När jag har barnen så är mina små energiresurser extra ansträngda. Jag ger barnen all energi jag har, men ibland räcker det inte. Ibland sitter jag bara där och stirrar, alldeles tom och orkeslös, medan barnen tjattrar och glatt berättar om något. Jag hör inte vad de säger för att resurserna räcker inte ända till öronen. Jag lyckas ibland pressa fram ett leende eller ge några ord av beröm. Jag sitter och känner hur tegelsten efter tegelsten byggs på för varje ord jag säger, för varje ord jag hör. För varje tanke som jag måste fokusera på. När högen blir för tung så exploderar det. Jag försöker fly innan explosionen. Sängen är mitt favoritställe. Efter en stunds sömn brukar jag klara av den resterande dagens tegelstenar. Nå, ibland är de egentligen bara såna där tunnare markplattor. De är inte så allvarliga.
Men nu är jag ensam. Så ensam! Så härligt. Ensamhet kräver kaffe, som ni vet. Jag har inte suttit på nattkaffe på evigheter känns det som, det var dock inte mer än några dagar sedan sist. Det har varit jobbiga dagar. Jobbiga dagar är minst 48 timmar styck. Jag behöver lite ensamt nattkaffe idag, trots att det har gått ungefär 30 timmar sedan jag vaknade kl 8 imorse och jag helst ville sova tidigt ikväll. Det gick inte. Jag har nämligen tittat på Gilmore Girls igen efter ett par veckors uppehåll. Jag var tvungen att ta en paus från den serien. Det är alltid så mycket drama där. Jag blir alldeles deprimerad av att inget flyter på där. Gilmore Girls gör mig kaffesugen. Extremt kaffesugen. Jag ville kaffeblogga redan vid 21-tiden, men jag ville ju inte tjuvstarta min kaffekväll i ensamhet medan älskling fortfarande var hemma.
Gårdagens och dagens jobbigheter började är jag var och hämtade min brudklänning. Efter några omgångar av provande och finslipande blev jag plötsligt väldigt ledsen. Hon, min reikikvinna, satt och sydde och jag kände bara en stor sorg. Jag förstår inte var den kom ifrån, jag var ju jätteglad över att klänningen äntligen var klar och att satt jättebra och bara var fin. Varför var jag då så ledsen? Anne sa att det beror på att jag inte är van vid att någon är osjälvisk och hjälper mig. Något som skapar kaos och en massa känslor som inte riktigt kan placeras någonstans, som inte kan hanteras. Men jag har ju vänner och familj som helt osjälviskt ställer upp för mig. Men det är väl så att jag aldrig förväntar mig det. Jag är alltid beredd på att få ett nej när jag ber om hjälp. Det kan vara farligt att hoppas på ett ja…
Känslan av sorg blev bara värre när jag kom hem och trotsade Annes råd om att bara låta klänningen hänga. Jag provade den, och visade den för älskling. Jag hittade bara en massa fel. Jag fick inte den respons som jag behövde. Jag fick inte den hjälp som jag behövde. Allt var bara fel. Med klänningen, med allt. Allt som var och allt som följde. Tegelsten, tegelsten, tegelsten, tegelsten… Ångestpiller.
Det finns ingen rubrik
by Kirsi on January 6th, 2012
filed under Små irriterande saker
Oj. Jag har ju inte haft någon lust att skriva något på flera dagar. Känns det som. Nu när jag tittar på de tidigare inläggen ser jag ju att det inte alls var så flera dagar sen. Min hjärna har varit så upptagen med att njuta av bröllopsplaneringen som återuppstod plötsligt, att jag inte har haft tid till så många andra tankar. Jag har bara kvittrat om saker på bröllopsbloggen.
De senaste dagarna har jag mått riktigt bra. Jag har haft energi, varit sprallig och bara känt mig allmänt lycklig. Igår hade jag visserligen rätt rejäla humörsvängningar. Idag är allt bara blä. Igen. Är det verkligen normalt med så här snabba variationer i måendet?
Jag pratade med min läkare härom dagen. Inte hade jag vett att förklara mitt mående närmare än att “det varierar”, för så är det ju. Vissa dagar är jättebra och ett par dagar senare är allt jättedåligt. Den senaste månaden eller så, har det mest varit jättedåligt. Han undrade om det hade hänt något som gjort att jag har mått dåligt. Nej, precis som förra gången han frågade, var svaret att det har inte hänt något. Det är såhär det är! Mest jävligt. Jag borde ha påpekat att det som hände var att jag gick in i väggen och det släppte lös ett helt helvete. Min läkare verkar inte vara medveten om detta. Min kurator och tjejen på försäkringskassan likaså.
Är det så att alla glömde hur allt det här började när jag fick min diagnos? “Nu är du bipolär, så nu behandlar vi dig som att du inte fanns innan diagnosen, vi behöver inte tänka på det som var innan.” Är det bara jag som ser, och minns framför allt, hela bilden här? Jag och min reikitant. Att jag är sjuk, att jag är bipolär är inte mitt enda problem. De mediciner jag äter må dämpa de bipolära symptomen, men vilken medicin ska ta bort sviterna av att ha klappat ihop totalt? Att jag fortfarande har stora koncentrationssvårigheter, saknar stresstolerans helt och hållet, känner skuld för att vara helt värdelös och till ingen nytta eller har perioder då jag inte fungerar alls, beror inte på att jag är bipolär. Inte ett dugg. Dessa saker beror på att jag gick in i väggen. Att jag gick in i väggen beror på utmattning pga hög stressnivå, obehandlad bipolaritet och min expertis i att bara stoppa undan händelser och känslor helt utan bearbetning.
Varför är det ingen som vill kännas vid detta? Jag börjar tro att ingen vill kännas vid mitt tillstånd över huvudtaget. Alla upprepar bara frågan om något har hänt. Jag har inte direkt något nytt att komma med. Det är som det har varit hela tiden. Åt helvete. Det har inte ändrats. Jag vet inga andra ord till att förklara hur jag mår än att det är ångestigt, det är panikigt, det är sorgligt och orkelöst, jag känner mig helt värdelös allt som oftast. Stunderna av energi och glädje är så korta att det nästan är lika bra att bortse från dem. Helvetet kommer tillbaka. Så även denna gången. När det är något som händer, när mitt mående dippar av yttre påverkan, så vet jag ju om det och hanterar det på bästa möjliga sätt. Det finns tillfällen då någon händelse får mig att må sämre, men det betyder ju inte att jag mådde bra innan. Alltså, frågan “Har det hänt något?” är totalt onödig. Alltid. Jag tror att den används enbart för att nedvärdera mig.
Är jag paranoid här?
Nå, vi ska i alla fall träffas nu snart. Jag, tjejen på fk och någon okänd läkare.
Jag vill ha reiki nu!
Panikskapare
by Kirsi on November 10th, 2011
filed under Det otäcka inre
I förmiddags studsade jag av glädje. Hade så svårt att sitta still och hjärnan gick hela tiden igenom alla möjliga aktiviteter som dagen kunde fyllas med. UTANFÖR lägenheten. Jag behövde komma ut, få lite luft och göra något! Allt var så peachy att jag till och med orkade sitta och doppa skorpor i te till frukost, bläddrandes i en bröllopstidning.
Det var där det roliga tog slut. Det var ett stort misstag att bläddra i tidningen. Helt automagiskt återupptog hjärnan alla planer och fantasier om ett underbart perfekt bröllop. Helt automagiskt ramlade de alla ner, en efter en, som döda flugor som flugit rakt in i ett bzz-poff-racket. Jag är uppenbarlige inte kapabel till att ha drömmar utan verklighetsförankring. Jag kan inte drömma om ett underbart bröllop när jag vet hur många luckor det finns i planerna. Det finns ingen klänning. Bzz. Poff. Död. Det finns ingen fin lokal. Bzz. Poff. Död. Det finns ingen mat, ingen dricka, inga servitörer. Bzz. Poff. Död. Det finns inga ringar. Bzz-poff-död. Inga dekorationer, inga inbjudningar, inga snygga kläder, inga blommor, ingen frisyr, ingenting. Poff, poff, poff, poff, poff! Jag får en sån fruktansvärd panik över allt som inte är klart, som borde vara klart, att jag inte kan andas. Jag är absolut inte i form att planera ett bröllop nu. Men vem ska då planera? 
Kanske borde jag sätta ihop en liten bröllopskommitté… 
Och tvinga andra att planera… *smider ondskefulla planer*
Nå. Efter frukosten var det ju bara att glömma energin, glädjen och alla förhoppningar om att vara påklädd, gå ut och göra något. Det blev istället lite NCIS och CSI i sängen med älskling. Tills jag somnade som en gris.
Någon timme senare blev jag väckt av en älskling som ville prata mat. Dagens mat, veckans mat, maten hemma och maten som måste handlas. Då var det dags för dagens andra ångestattack. Mat? Jag vill inte äta. Handla? Jag vill inte handla. Kontrollera vad vi har hemma, kombinera med det som ska handlas och pussla ihop sju maträtter? Det går inte! Jag kan inte ta såna stora beslut, jag kan inte ens bestämma maten för en dag, än mindre för en vecka, så blanda inte in mig…
Vad ska vi äta idag? Jag gissar att älskling har förhoppningar om att jag ska återgå till mitt gamla vanliga matlagningsglada jag varje gång han frågar mig det. För det måste bli tröttsamt att få svar som “Mat”, “Mackor” och “Whatever you fix” till svar varje dag. Jag vet att jag har beklagat mig över detta förut, men jag är fortfarande lika förbluffad över hur något så simpelt som att välja en maträtt är så omöjligt. Det går inte. Även det skapar så stor panik att jag inte kan andas. Jag måste bläddra igenom de bilder huvudet har lagrat om kylskåpets och skafferiets inventarier, jag måste fundera på om det kan pusslas ihop utan att det måste tillföras något från affären, jag måste sannolikt handla något och om jag ändå ska handla något så är det väl bra att ta hela veckans mat på en gång och då är vi exakt vid den punkt att jag imploderar av ångest.
Två små saker. Två stora panikskapare. Två tillfällen som såg till att hela måendet hoppade tillbaka tre dagar och allt är helt åt helvete igen. Nu, igen, känner jag mig som en fånge. Fånge i hemmet och fånge i mig själv och alla jävla demoner som smyger runt i hörnen. Det ska väl ändå ses som positivt att jag vet exakt vad som skapade detta bakslag. Nu måste jag bara lära mig att hantera såna här tillfällen utan att känna slaget i magen och bli paralyserad. MEN, nu ska vi inte tänka på det, för jag känner redan ångesten över en så omöjlig uppgift byggas upp. Det räcker med två för idag, tack.
En bättre dålig dag
by Kirsi on September 15th, 2011
filed under Kaffemonster
Det är fan inte kul att vara Kirsi idag heller.
Morgonen började alldeles för tidigt med att magen väckte mig genom att tydligt meddela att den var i behov av någon form av frukost. En halvtimmes försök till ignorerande av det hjälpte inte, så det var bara att masa sig upp. Kaffet måste komma före frukosten, så de 7 minutrarna det tog för det fanskapet att rinna igenom bryggaren stod jag och trampade otåligt och roade mig med att vifta bort whiskeyflugor.
När jag väl hinkat i mig kaffet från den nya fina gröna muggen (som Internetlina och mr Internetlina gav till oss i förlovningspresent) så var det dags för nästa överraskning. Ingen jävla ätbar frukost i hela köket. Oh noes. Antingen måste jag äta någon form av äcklig frukost eller bege mig ut för att inhandla något gott. Bäst att slurka i mig resten av kaffet medan jag funderar. Att äta något äckligt känns ju onödigt. Men att faktiskt behöva ta på mig kläder, att inte få släpa runt i min utnötta äckliga badrock (ja, jag behöver en ny!) känns mycket mer onödigt.
Nå ja. Tre gröna koppar kaffe på tom mage gör att det börjar skrika rätt mycket därinne. Så det var bara att slingra sig i ett par byxor och något linne, knyta en sjal om huvudet (så att håret slipper borstas) och loda ut till bilen. För att göra det bästa av tvånget att faktiskt gå ute, i kläder, så åkte jag till Håkans för att köpa världens godaste frukostbröd. Bara det piggade upp mig såpass att jag kände för att faktiskt göra i ordning frukost åt älskling också och väcka honom med bröd och juice på sängen. Och ett avsnitt av warehouse 13 förstås.
Jag somnade som en klubbad säl efter frukosten och warehouseavsnittet. Även om det ska vara helt okej att sova bort hela dagen så blir jag lite stressad av det. Shit, jag sov bort fem timmar av dagen! Vad ska jag nu göra, va, va, va? Jag försöker att inte bli så stirrig. Det sägs att det är okej, så måste det vara det då.
Jag ska till Johanna och fika om en stund. Skulle ju ha bakat fikabröd av något slag för detta ändamål, men se på fan, jag sov bort hela dagen så jag kunde inte baka.
Ja, men nu är jag då vaken, rastlös och utan energi att ta för mig något. Jag känner mig ledsen och orolig. Ringde till affektiva igår för att avboka tiderna med den elaka kuratorn. Fick då prata med chefen och berätta min sida av historien. Hon beklagade sig och skulle ta tag i saken samt se till att jag kan komma till någon annan, även om det senare kunde ta lite tid. Senare på eftermiddagen hade den elaka kuratorn ringt och lämnat ett meddelande på mitt mobilsvar. Han tyckte att jag skulle ringa upp igår, eller på måndag, annars har vi ju vår tid på tisdag. WTF!? Jag har ju avbokat och ska fan inte infinna mig på någon tid hos honom! Så… nu måste jag ju ringa tillbaka till chefen och förklara ännu en gång att jag vill inte träffa den där. Jag vill heller inte prata med honom. Jag vill bara få en ny. Jag tycker inte om att ringa. Någonstans. Jag blir alltid alldeles kallsvettig av att behöva ringa till folk. Jag har svårt att ens ringa mamma, än mindre vill jag ringa nån okänd chef. När ska det vara fullt tillräckligt med textbaserad kommunikation? :/
Karln gnäller över att jag har duschat. Tydligen är det inte okej med vatten över hela badrummet. Men vaska jag göra? Jag var ju tvungen att duscha två gånger. Första gången hade jag ju glömt skölja av hälften av tvålen. Sen rymde duchfan och lekte vattenorm där ett tag… Jo, det är det jag säger, man ska skippa duschandet helt. Strunta i duschen, strunta i kläderna så är dagen mycket bättre.
Menskoppen gör iaf sitt jobb och är precis sådär jättebra som alla säger. Nu när jag har lärt mig att använda den. Tänk vad många överraskningar jag hade kunnat spara om jag hade haft denna innan…
Jo, jag vet. Suck it up and deal with it. Inte menskoppen eller det den ibland innehåller, utan alla småjävlar som gör livet besvärligt. Life´s a bitch and then you die. Varför är alla på wordfeud så långsamma?
Återvändsgränd igen!
by Kirsi on March 22nd, 2011
filed under Det otäcka inre
Kom precis hem från dagens session med min “behandlingstant”. Jag är så besviken. Det har visat sig att jag inte får tillräcklig hjälp hos min samtalskontakt, utan behöver vända mig till någon annan instans för att få rätt hjälp…
Suck! Varför är det ingen som lyssnar på mig?? 
Jag har ju från början hävdat att detta är inte någon tillfällig släng av en mild höstdepression, utan detta är något som går riktigt djupt och kan inte hjälpas med något försiktigt skrapande på ytan!
Ska det verkligen behövas såhär mycket ansträngning? Är det verkligen meningen att jag ska slåss såhär hårt för att ens komma på fötter? I tre månader har jag försökt!
Det var tal om att eventuellt börja jobba två timmar om dagen efter den 10 april. Jag kände hopp om att det skulle kunna fungera. Men det var ju under förutsättning att min behandling var igång och pågående. Nu förstår jag ju att det inte kommer att ske. Tre månader, och jag har inte ens fått börja!
Det känns så hopplöst. Vad ska jag nu göra? Jag orkar inte. Var ska jag nu hitta energin till att ringa läkaren och kräva remiss till något annat ställe? Orkar inte…
Jag vill fan inte!
by Kirsi on November 25th, 2008
filed under Kaffemonster
Jaja, jag får väl peta in en inlägg då! Tanken på att rubba balansen och inte ha ett enda inlägg i november -08′s arkiv stör mig mer än oviljan att skriva. Egentligen vill jag inte knappa ner ett enda ord. Jag vill låta dem sitta i mörkret och tystnaden tills de tynar bort. Egentligen vill jag inte någonting. Jag vill ingenting.
Ingenting fungerar och hela min tillvaro är inget annat än en bomullstuss. Dovt. Begränsat. Fyllt av… ingenting. Inget mer än bomull. Allting är suddigt. Alla är konturlösa objekt som flyter omkring. Jag vet vad som finns där, vilka som finns där. Utanför min boll. Men jag ser inget, hör inget. Lyckas inte komma förbi väggen. Jag vill inte.
All min energi går till att försöka fungera över huvudtaget. Det är knappt så jag lyckas existera. Jodå. Jag är kapabel till att släpa mig till och från jobbet. Är tvingad till att klara av det och allt annat som uppenbarligen också är nödvändigt. Men jag vill inte. Jag vill inte vakna på morgonen. Jag vill inte äta eller prata med någon. Jag vill inte handla eller betala räkningar. Är tvingad att ta mig igenom dag efter dag efter dag. Blind och döv. Tom. Det ser ut som jag, men det är inte jag. Jag är någon annanstans. Det finns inget kvar innanför det här skalet.
To-do-listan växer medan allt annat försvinner. Har lust att hacka ner den i småbitar, stoppa skärvorna under mattan och hoppa på det. Slita ner gardinerna, kasta dem på mattan och hoppa lite mer.
Jag vill inget och allt är ett helvete. Jomenvisst! Har ju ungarna, är tekniskt sett vid liv och blabla allt det där andra som man alltid tar för givet. Men jag vill fan inte ens glädja mig åt det.
Inte ens min förkylning har vett nog att krypa ut ur tussen. Stackars vekling som faller för grupptryck sådär. Det här är mitt helvete, min jävla bomull! Gå iväg och låt mig vara. Jag kanske får lite sömn då…
Jag vill gråta.
Den förbannade favoriten: Metallica – Until it sleeps
