Kaffemonster

Längta. Hata. Älska. Smygtyckaom. Längta. Längta. Vägra.

Avslutet ja… Förutom en massa överbliven tid till fysiska aktiviteter, har kvarnen fått jobba under semestern. När jag legat vaken om nätterna har jag kommit fram till avslut. Fått ihop tankar. Jag har kommit fram till att de känslor som rördes upp i början på juli tillhörde minnen, och nu har de flesta av dem lagt sig tillbaka där.

Att jag burit dessa känslor, minnen framme så länge berodde på att allt jag behövde var ett “avslut”, att på något sånär förmedla det jag kände då, och den känsla jag haft sen dess. Nu tror jag att jag har fått göra det, och det gör inte längre ont på samma sätt. Det känns avslutat, det känns som att nu är det okej att lägga allt det bakom mig.

Nå. det kan ju inte vara för bra. De tankar som lagt sig till minnen har lämnat en massa ättlingar efter sig. Skapat en ny längtan efter just honom. Inte just det som jag så länge kännt, att han är the love of my life, utan mer en ilska över att förmodligen inte få chansen att ta reda på hur det ligger till. hur det skulle kunna vara. Trots denna längtan och ilska, bestämde jag mig för att oavsett hur det är nu, de samtal vi har haft och de “löften” jag har fått, så är det slut på detta nu. Jag börjar tro på att denna bild jag har haft, som inte längre är så viktig, är nog inte annat än en dröm. Det är endast min längtan efter det jag tidigare berättat om. Den perfekta kärleken. Jag tror inte längre på att den finns där jag var säker på att den fanns.

Jag fortsätter att leta. Och vad hittar jag? Nånting är gift, nånting jobbar dygnet runt och har inte tid med mig, nånting är för ungt, nånting är förbjudet, nånting bara är otillgängligt… Jag vill hitta nånting som ser mig för den jag är (jag veeet, klyschavarning, och de som ser mig för den jag är, är alla ovanstående), nånting som har tid med mig, har tid att krama mig lite oftare än varannan månad. Nånting som inte behöver smyga med sina känslor för mig, utan kan leva ut dem så jag ser dem, så världen ser dem.

Nej, jag förväntar mig inte att vem det nu är jag pratar om ska ge upp hela sitt liv för mig. Men jag tycker nog att jag borde kunna finnas bland de tio första på prioritetslistan. Eller hur? Var finns den som vill sätta mig på plats nummer tre? Fyra? Nio då? Den går nog bra… Jag har till och med lyckats med konststycket att småkära ner mig i ytterligare en. En till otillgänglig. Nej för fan. Nu får det vara slut på allt detta.

Är det rädslan som pratar nu? Jag vet inte. Det jag vet är att jag tillåter mig inte att gå igenom samma sak igen. Jag tänker inte bygga upp en illusion om vad som komma ska, hoppas om att få sväva på det vis som jag vet att jag (vi båda!) skulle om det inte fanns några spärrar.

Hur som helst. Semestern fick mig att inse hur besviken jag egentligen är över sommarens känslomässiga bergochdalbana. Småflirt. Lycka. Besvikelse. Glädje. Förhoppning. Sorg. Ont i magen. Fjärilar i magen. Ont hjärtat. Nå. De flesta var smånycklar. Den största besvikelsen… ja… juli… Mina förhoppningar sköt i höjden. Men nej. Inte nu.

Jag vet vad jag sa tidigare… Men jag har ändrat mig. Även denna gång tänker jag lägga mig. Ge upp. Lägga mig och ge upp. Helt utan att slåss för mina känslor. En del av mig anser att det är värt att slåss för. en del av mig har bestämt sig för att jag är värd mer än att vänta och längta efter något som men strörsta sannolikhet aldrig kommer att hända. en enda mening på
msn är en bekräftelse på att jag gör rätt.

Hade de rätt? Var det bara en bekräftelse på att han fortfarande duger som fick honom att ta upp kontakten? Alla dessa fina ord… var de bara ett sätt att få mig att smälta? Dementera det!! Förneka det bestämt! Säg att det du sa kom från hjärtat. En del av mig höll med dessa förmaningar om att jag kommer att bli besviken. En del önskade att de positiva kommentarerna
skulle vara sanningen. måla inte fan på väggen. Jag har en känsla av att fan har varit på väggen hela tiden.

Jag vet inte. Jag vet inte om jag är villig att vänta. Nej jag är inte villig vänta. Inte på det viset. Jag är inte villig att veta. Jag vill ingenting. Och jag vill allting. Men inte där. Inte så.

Vi förtjänar det. Jag Förtjänar det. Vi förtjänar att få veta vad som finns där. Vad det blir av att låta alla förtryckta känslor komma ut i solljuset… Vi förtjänar det.

Nej. Det är inte något desperat försök till whatever. Jag må vara en bitter gammal kärring och jag tar inte nederlag speciellt bra. Men jag behöver säga det. Jag behöver låta världen veta. Jag älskar dig. Må så gott. Och lycka till.

Kommer livet emellan? Ja. Så kan man se det. Eller så slinker den förbi.

Jag har drömt färdigt. Fantasier gör ingen lycklig. Å andra sidan, är det helt enkelt fel månad. Januari. Januari 2009. Spännande 🙂 Det finns någon där någonstans, som är villig att komma till mig helt självmant.

Dagens favorit: Daughtry – over you, Jason Mraz – I’m yours

 

2 Comments

  • Tobbe

    Det är inte förvirring, det är livet!
    Kärlek, hat, lycka, glädje och alla känslor därtill. I denna röra ska vi skapa oss ett bra liv -o det har du gjort Kirsi!

  • Mamma

    Nu har jag läst allt, puh. Det kommer en dag då lyckan ler åt dig igen ska du se, den dagen du träffar han med stort H. O förresten hittar du ju vägen till stugan…hi hi
    Kramisar

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.