Kaffemonster

Sovställen

Jag har fått lära mig (den hårda jävla vägen nu igen) att en stor anledning till att jag och sambon talar förbi varann och har vitt skilda uppfattningar om hur saker ska vara, är att våra uppväxter varit så olika ändå. Det är bara att acceptera det och göra det bästa av saken. På förekommen anledning vill jag ta upp detta med barnens sovplats.

Ända sedan jag blev mamma för första gången har jag varit en stor anhängare av det som numera kallas för familjesäng eller samsovning. Det vill säga, barnen har sovit i min säng ända sedan de föddes. Jag ser inget fel i det och är övertygad om att det inte är skadligt på något vis (snarare tvärtom, om nu hälsoaspekten ska diskuteras). Jag är helt säker på att närheten av samsovning bidrar mycket till att skapa den trygghet jag vill ge mina barn.

För mig är det helt naturligt att barnen sover i samma säng (eller åtminstone rum) som föräldrarna. Vi hade egna rum och egna sängar när vi var små, men vi sov ofta hos mamma och pappa. Det var tryggare och mycket mysigare. Om man hade svårt att somna i sin säng, så knatade man bara in till mamma och pappa för att somna som en gris. Nu var vi ju fyra ungar, så även om mammas och pappas säng var stor, så fick inte alla plats där samtidigt. Vi turades helt enkelt om att sova mellan dem. En mellan mamma och pappa, en i fotänden av sängen och två på golvet på den madrass som alltid fanns tillgänglig där. Det var alltid mycket skönare att sova hos mamma och pappa. Jag tror att mina syskon håller med om det och uppskattade detta lika mycket som jag. Syrran, som nyss kom hem från Grekland, meddelade glatt häromdagen att det skulle bli så skönt att sova bredvid mamma. Javisst, hon är 30 år gammal och sover gärna i våra föräldrars säng bredvid mamma. För oss är det helt naturligt.

Som sagt, mina barn har alltid sovit bredvid mig. När de var nyfödda låg de på en kudde så att de kom upp lite och jag slapp oroa mig för att lägga mig på dem. När de har blivit större, så har de haft egna sängar men har fortfarande sovit hos mig. Om det har varit av vana eller vilje kvittar. De hade båda en period vid runt 6 månaders ålder då de sov bättre i spjälsängen, som stod precis intill min säng. Men så snart de lärt sig att klättra ur den så sov de hos mig igen och har gjort det sedan dess. Det har oftast funnits en egen säng tillgänglig i mitt sovrum, om barnen hellre skulle vilja sova själva. Det har hänt enstaka gånger, när jag lite löst har föreslagit det för att omgivningen haft sina åsikter om barnens sovplats. Det har aldrig fungerat riktigt. När vi bodde i 2:an hade vi så ont om plats så jag plockade bort barnens sängar och vi sov alla tre i min dubbelsäng. Det var inte förrän sambon kom in i bilden och började sova i min säng som ungarna har börjat sova i sina egna sängar. (När de var hos mig dvs. Hos sin pappa har de sovit i egna sängar sedan tidig ålder.)

En klart positiv följd av detta med samsovning är att jag har aldrig behövt uppleva de “hemskheter” som andra mammor berättar om. Att barnen inte sover om nätterna utan vaknar stup i kvarten och skriker eller har kolikliknande symptom, barn som lämnas skrikandes i sina egna sängar i sina egna rum för att de ska lära sig att somna ensamma, barn som kommer upp femtielva gånger om nätterna och behöver bäras tillbaka till sina sängar… Jag har alltid snabbt kunnat trösta vid mardrömmar, jag har legat i sängen och ammat om nätterna, jag har ärligt kunnat försäkra ungarna om att jag “snart” kommer och lägger mig så de lugnt kan somna även om inte jag är där och nattar. Visst har det ju varit vaknätter lite då och då på grund av sjukdomar och så, men annars så har det mest flytit på. Jag tror att det beror just på att barnen alltid har haft en plats i min säng. Dessutom har jag sovit gott med vetskapen om att jag hör om det är något, om de t.ex. har problem med andningen, astmatiker som de är. Sen är det ju bara extremt mysigt! 🙂

Barnen ska aldrig känna att de inte är välkomna till mig. Aldrig. Nu har de ju båda egna rum och egna sängar som de oftast sover i, men när det kommer episoder med mardrömmar eller svårigheter att somna, så föreslår jag att de ska sova bredvid mig. De brukar acceptera och somna rätt omgående när de väl lagt sig i vår säng. Jag tycker att barnen (precis som jag och sambon) ska känna sig trygga och bekväma hemma. De ska absolut inte vara rädda när de är hemma. Det är okej att inte alltid sova i sin egen säng, det går bra att komma in till oss om det är något om nätterna. Det gör heller ingenting om man går runt i underkläder och pruttar en hel lördag. Det får man göra när man är i sitt eget hem. Ibland ska man bara campa på golvet…

Vi har olika åsikter om det där, sambon och jag. Vi hade en diskussion häromdagen, där han menade att ungarna har ju egna sängar av en anledning; att de ska sova däri. Nej, jag håller inte med. Ungarna har egna sängar av två anledningar; sambon sover i “min” säng och de ska själva kunna välja om de vill sova i sina egna sängar. Jag kan visserligen tänka mig att det kan kännas obekvämt för honom att ha barnen i sängen, då det inte är hans egna barn, och han är van vid att alla strikt ska sova i sina egna sängar. Jag gissar att det har sin grund i de regler han har haft under sin uppväxt. Jag kan ju ha fel, men det kan ha varit så.

Nå, för att han inte ska känna sig alldeles obekväm och undanskuffad så brukar jag inte föreslå att barnen ska sova bredvid mig under de nätter sambon sover hemma. Jag håller det till de nätter han jobbar och inte har någon anledning att störas av att barnen inte sover i sina sängar. Ungarna kommer alltid att ha tillåtelse att sova bredvid mig. Precis som eventuella framtida nya barn kommer att få sova bredvid mig. Om det ska hårddras och bråkas om vem som sover vart, så är det karln som får flytta på sig. Det må låta drastiskt, och jag hoppas att det inte behöver komma till det. Men det är så jag känner. Barnen och deras bästa kommer alltid först. Alltid.

 

4 Comments

  • Tiina

    Inget fel med att samsova, har man gjort sen jag var liten, och ja, jag är 30 och var så glad att få sova bredvid mamma, mardrömmar är inget kul när man är liten eller att man helt enkelt inte kan sona. mina barn kommer ALLTID att få sova i min säng om det behövs.

  • Ellinor

    Här sover vi också i samma säng då och då. Barnen får komma dit när de vill. Oftast somnar dem i sina egna sängar på kvällen men vaknar om de vaknar är de välkommna att sova bredvid oss om de vill det.
    Blir ju lite trångt och jag har blivit urputtad ett antal gånger, men vad gör det egentligen, finns ju fler nätter man sover i sitt liv… 🙂

  • mamma

    Åh, jag kommer ihåg när vi alla trängdes i våran säng när ni var små 🙂 Självklart ska barnen få sova hos föräldrarna eller andra vuxna när de behöver det, det skapar trygghet. Jag kan inte förstå pappan, att förbjuda barnen att gå in till varandra om det skulle behövas, herre gud!!! Ligga där ensam i sin säng om man drömt nåt hemskt o inte få tröst hos någon annan, idiotiskt :(:( Du tänker helt rätt Kirsi <3 Det var kul att ha Tiina bredvid, länge sen sist 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.